Doktorsavhandling ger nya pusselbitar för framtida utsättning av torsk i Östersjön
Under 2021 inledde Neele Schmidt, doktorand vid Uppsala universitet, sitt doktorandprojekt inom BalticWaters projekt ReCod – utsättning av småtorsk i Östersjön. Nu, fem år senare, har hon lagt fram sin doktorsavhandling. Avhandlingen ger ny kunskap om hur framtida utsättningar av torsk kan utformas och vilka biologiska och metodologiska steg som är avgörande för att lyckas.
2020 startade projektet ReCod med målet att undersöka om stödutsättning av torsklarver kan öka antalet småtorskar i havet. I sin avhandling undersöker Neele om, och på vilket sätt, den metod som används inom projektet kan bidra till att stärka det utsatta östra torskbeståndet i Östersjön. Avhandlingen presenterar nya forskningsresultat inom fyra områden:
1. Kartläggning av predatorer och konkurrens på utsättningsplatser
Genom att jämföra traditionella nätprovfisken med eDNA visar studien att metoderna fångar olika delar av fiskfaunan. Båda metoderna identifierade nyckelarter som skarpsill och sill och gav kompletterande bilder av ekosystemet. Resultatet understryker vikten av att kombinera metoder vid val av utsättningsplatser.
2. Variation i ägg och larver under lekperioden
Studien visar att ägg- och larvegenskaper varierar kraftigt mellan olika moderfiskar och över säsongen. Denna variation behöver beaktas för att optimera vilka individer som används i ett utsättningsprogram.
Neele ombord på forskningsfartyget Svea. Foto: Henrik Pärn, SLU.
3. Anpassning till Östersjöns låga salthalt
Ett av de största hindren vid utsättning är att torsklarver riskerar att sjunka ned i syrefattiga djupvatten där de inte överlever. Neeles studie visar att en gradvis sänkning av salthalten vid kläckning kan flytta larvernas neutrala flytläge närmare Östersjöns förhållanden – utan att överlevnaden påverkas negativt. Det är ett viktigt steg för att möjliggöra framtida utsättningar.
4. Märkning av utsatta larver
För att kunna följa de larver som sätts ut krävs en säker metod för att skilja dem från andra larver. Avhandlingen visar att både strontiumberikning och låga doser alizarin complexone ger tydliga och stabila märken i fiskens hörselstenar (otoliter). Strontium framstår som särskilt lovande för storskalig användning.
Torsklarv med gulesäck. Foto: Neele Schmidt.
Ett viktigt bidrag till framtida förvaltning
Tillsammans ger resultaten en konkret metodik för hur ett utsättningsprogram för torsklarver kan utformas – från val av plats och föräldrafisk till kläckning, anpassning och märkning. Samtidigt betonar avhandlingen att förbättrade miljöförhållanden i Östersjön är en förutsättning för att utsättningar ska kunna bidra till en långsiktig återhämtning.