Sommarbrief: Det finns en framtid för Östersjöfisken
Under de senaste 30 åren har situationen för fisken i Östersjön ändrats dramatisk. Torskbestånden har minskat med över 80 procent och det östra beståndet kollapsade 2019, vilket ledde till ett fiskestopp som fortfarande gäller. Samtidigt har sillbestånden minskat kraftigt, i vissa områden med över 70 procent, och skarpsillen befinner sig på historiskt låga nivåer. Det ser mörkt ut, men det är fortfarande fullt möjligt att vända utvecklingen!
Idag finns tecken på en viss återhämtning för sill och skarpsill. International Council for the Exploration of the Sea (ICES) senaste vetenskapliga råd pekar på en positiv utveckling i delar av bestånden, även om osäkerheterna fortfarande är stora och dataunderlaget svagt. Det påminner oss om att utvecklingen i havet sällan är entydig. Fisken påverkas av många faktorer samtidigt – från fiske och klimat till förändringar i ekosystem och födovävar – som ofta samverkar och förstärker varandra.
För att förstå vad som står på spel räcker det inte att räkna hur mycket fisk som finns kvar – vi behöver också se vilken fisk som finns kvar. Torsken som finns i dag är ofta liten, mager och växer långsamt. Storleksstrukturen i bestånden har förskjutits, med färre stora individer och fler små. En liknande utveckling kan också utläsas för sillbestånden.
Samtidigt ser vi att torsken har en biologisk motståndskraft. Historiskt har de stora honorna varit avgörande för reproduktionen, men ny forskning visar att beståndet också kan uppvisa en oväntad anpassningsförmåga. I dag tycks mindre, och sannolikt yngre, honor bidra mer till de ägg som klarar Östersjöns förändrade förutsättningar. Det betyder inte att krisen är över – men det visar att potentialen för återhämtning fortfarande finns.
Utvecklingen väcker en större fråga: hur väl, och hur fort, kan fisken i Östersjön anpassa sig till en miljö som förändras? Forskningen visar att det finns en viss flexibilitet, men också tydliga gränser. Om förändringarna går för snabbt riskerar fiskens egen motståndskraft att inte räcka till.
Det hoppfulla är att anpassning ibland kan gå snabbt. Östersjösillen har på relativt kort tid utvecklat stora variationer mellan olika populationer. Det handlar till exempel om när och var den leker, hur den är anpassad till olika vattenmiljöer och vilka födobeteenden den har. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att många av dessa anpassningar har vuxit fram över lång tid, medan dagens förändringar sker snabbt. Just därför blir förvaltningen avgörande. Om fisken ska få möjlighet att klara förändringarna behöver politiken ge den tid och utrymme.
När politiken väljer väg
Förvaltning och politisk handlingskraft spelar roll. Åtgärder som minskar fisketrycket och förändrar hur och var vi fiskar kan bidra till återhämtning, även om vägen dit sällan är rak. Därför är försiktighet och långsiktighet avgörande. När Sverige i den senaste omröstningen om Östersjöns fiskekvoter gick emot ministerrådets beslut var det en viktig markering: återhämtning och långsiktig livskraft måste väga tyngre än kortsiktiga maxuttag av fisk.
Det är också här de vetenskapliga råden behöver förstås rätt. Varje år ger ICES råd om hur mycket fisk som kan tas upp. Råden bygger på avancerade modeller och tillgängliga data, men de är inte en förvaltningsstrategi. De svarar framför allt på frågan hur mycket vi kan fiska utan att riskera beståndens återväxt de närmaste åren. De säger mindre om hur vi bygger upp starkare bestånd och ett fungerande ekosystem över tid.
Därför måste politiken ta ansvar – genom att väga in osäkerhet, ekosystemens behov och värdet av att låta bestånden växa sig starka. Men fiskens framtid handlar inte bara om ekologi, utan också om ekonomi.
Mer värde – mindre uttag
Ekonomin avgörs inte bara av hur mycket fisk som tas upp, utan av vilket värde fångsten skapar. I dag används en stor del av fångsterna till foderproduktion, vilket ger ett lågt ekonomiskt värde per kilo fisk. Samma resurs skulle skapa betydligt större värde om den bereddes till livsmedel. Det skulle skapa arbetstillfällen, ge mer mat på våra tallrikar och därmed stärka Sveriges livsmedelsförsörjning och beredskap.
När fisket koncentreras till ett fåtal aktörer och värdekedjan flyttas bort från kustsamhällena försvinner också kopplingen mellan resursen och de lokala nyttorna. Fisk som landas, bereds och konsumeras närmare där den fångas blir en angelägenhet för många och gör nyttan mer synlig – för människor, samhällen och havet.
En framtid värd att välja
Östersjöns fiskbestånd befinner sig i ett allvarligt läge, men bilden är inte nattsvart. Tecken på återhämtning, ny kunskap om fiskens anpassningsförmåga och en växande politisk medvetenhet visar att utvecklingen går att påverka.
Frågan är därför inte bara hur mycket fisk vi kan ta upp nästa år, utan vilket hav vi vill lämna vidare. Om förvaltningen utgår från försiktighet, ekosystemens behov och ett högre värde på den fisk som faktiskt fångas, kan återhämtning bli mer än en förhoppning. Den kan bli en riktning.
Det finns en framtid för Östersjöns fisk!