Så kan politiken rädda sillen

September 2021

BalticWaters kommenterar kommissionens förslag till 2022 års fiskekvoter

Debatten om fisket i Östersjön har fortsatt under sommaren, företrädare för flera partier har skrivit debattartiklar och tagit initiativ i riksdagen. Den största möjligheten att påverka och skydda fisken i Östersjön är ministerrådets beslut om kvoter för 2022 som fattas i oktober. Kommission har lagt fram sitt förslag och under tiden fram till rådets beslut måste Sverige vara pådrivande i förhandlingarna.

Kommissionens förslag

Inför beslut av ministerrådet i oktober förhandlas nu kommissionens nya förslag till kvoter, och kommissionen uppmanar till beslutsamma åtgärder för att skydda de hotade bestånden i Östersjön. Med anledning av sillbeståndens svaga utveckling i centrala Östersjön föreslås en minskad kvot jämfört med förra året, men kvoten är fortfarande hög i förhållande till de senaste decennierna.

För alla bestånd ligger råden nära förra årets beslutade kvoter, förutom för sill i Rigabukten som höjs med 21 procent. Kommissionen föreslår lägre kvoter för rödspätta och skarpsill än de vetenskapligt beräknade maximala uttagen, då fiske på dessa arter kan påverka nödvändig återhämtning för andra bestånd. Kvoterna bibehålls därför för skarpsill som är en viktig bytesart för den kollapsade torsken, och för rödspätta där torsken är en vanlig bifångst.

Översikt över ändringar av de totala tillåtna fångstmängderna (TAC) 2021-2022

(i ton, förutom lax som anges i antal fiskar)

BalticWaters kommentarer – ”föreslagna kvotminskningar är små i relation till de senaste årens ökningar”

Att kommissionen tagit hänsyn till arternas samspel är ett stort steg framåt, men det finns fler viktiga steg att ta. I slutet av maj publicerade Internationella Havsforskningsrådet (ICES) sina råd för fisket i Östersjön, och fisketrycket på sill och strömming är enligt ICES för högt för fjärde året i rad, över MSY (maximal hållbar avkastning) och högre än förvaltningsplanen. För andra året i rad ligger sillbeståndet under de gränsvärden som gäller för att en återväxt ska vara möjlig. De vetenskapliga råden bör alltid tas med försiktighet då siffrorna är osäkra. Det gäller särskilt då bestånden i Östersjön har visat sig vara kraftigt överskattade de senaste åren.

Minskningarna för sill och strömming som nu föreslås är små i relation till de senaste årens ökningar, och det finns grund för ökad försiktighet. Mängden lekmogen sill i centrala Östersjön har minskat med nära 80 procent sedan 1970-talet och arten visar tecken på stress och överfiske. Likt torsken innan kollapsen har sillen blivit magrare, växer långsammare och blir könsmogen tidigare. Sillen har en central roll i ekosystemet, som bland annat föda åt större fisk, fåglar och däggdjur. En kollaps av sillen kan bli en potentiellt oåterkallelig miljökatastrof.

För att inte hota beståndets överlevnad borde kvoterna sättas med beaktande av försiktighetsprincipen, till exempel föreslår Östersjöcentrum en nivå på 50 procent under MSY. Ministerrådet har ofta förhandlat upp kvoterna över de vetenskapliga rekommendationerna, och BalticWaters hoppas att Sverige nu arbetar för det motsatta.

Det behövs långsiktig förändring

Kvotförslagen för sill och strömming i Bottniska viken sätter också fokus på en av bristerna i EU:s fiskeripolitik. I dag tar inte de vetenskapliga råden hänsyn till en fiskpopulations åldersfördelning eller storlek, trots att det är ett kriterium i havsmiljödirektivet sedan 2008. Frågan om beståndens sammansättning efterfrågas i dag inte av EU, och hanteras därför inte av ICES i den löpande vetenskapliga rådgivningen. Detta är något som Sverige långsiktigt måste arbeta för att förändra.

Bristen på större fisk skapar stora problem för det svenska kustfisket, då sill och strömming måste vara av en viss storlek för att säljas som matfisk. Bland annat vittnar kustfiskare i norra Sverige om att de fångat en tiondel av förväntad fångst, med strömmingsbrist i affärerna och hot om nedläggning för salterier som resultat. Om ministerrådet antar kommissionens förslag riskeras såväl ekosystem som kustfiske.

För att skydda sill och strömming, kustfiske, marin turism och Östersjöns miljö borde Sverige arbeta målinriktat för att ministerrådet sätter kvoterna lägre än de vetenskapliga gränserna. När Östersjötorsken hotades tog det för lång tid innan politikerna reagerade, vilket resulterade i att beståndet kollapsade. Nu får inte åtgärderna komma för sent. Det är under denna period som den svenska regeringen kan bidra till kloka beslut, för även om kommissionens förslag ligger nära de vetenskapliga rekommendationerna, utgör råden risker.

Detta kan Sverige göra nu:

• Verka för att kvoterna sätts långt under de vetenskapliga råden

  För att täcka upp för vetenskaplig osäkerhet anser forskare från Stockholms universitet att kvoterna bör sättas 50 procent lägre än ICES vetenskapliga råd, vilket samtidigt skulle kunna gynna kustfisket.

  Sverige har möjlighet att arbeta för sänkta kvoter på sill och strömming i Östersjön, och samla stöd för detta bland övriga Östersjöländer. Sverige och Finland agerade i sista minuten för att stoppa torskfisket. Nu krävs beslutsamhet för att stoppa den negativa utvecklingen för sill och strömming i Östersjön.

• Flytta ut trålgränsen till 12 sjömil

  Det storskaliga fisket bedrivs allt närmare kusten, vilket lett till påtagligt mindre fångster för kustfisket. Att flytta ut trålgränsen från 4 till 12 sjömil kan enligt forskare göra stor skillnad för sillens och strömmingens förmåga till reproduktion och tillväxt. Ändå har det svenska industrifisket tillåtits öka med hela 70 procent de senaste fem åren , samtidigt som industrifisket nära kusten har ökat avsevärt. Det ger stora konsekvenser för de kustlevande djur som har sillen och strömmingen som föda. Sverige har full möjlighet att flytta ut trålgränsen till 12 sjömil, vilket vi beskriver i Östersjöbrief 31.

• Snabba på nationella processer

  Agera direkt baserat på kunskapen som redan finns, och påskynda de kunskapshöjande uppdragen som Havs- och Vattenmyndigheten påbörjat.

Det kan Sverige göra på lång sikt:

• Verka för fiske med passiva redskap i hela Östersjön

  Den gemensamma fiskeripolitiken har visat sig fungera dåligt i Östersjön. Fiskeripolitiken är anpassad till större hav, som kan tåla större fiskeflottor. Östersjön är ett innanhav med färre arter, som dessutom är anpassade till den unika miljön. Problemet för sill och strömming är ett tydligt exempel.

  Avgörande för ett bestånds livskraft är inte bara den totala mängden fiskar, biomassa, utan också ålders- och storleksfördelning och tillväxttakt. Att tillåta industrifiske vid sidan av småskaligt kustfiske förstärker problemen eftersom industrifiskets fångster mals till fiskmjöl där storlek och kvalitet inte spelar någon roll.

  Genom att bara tillåta fiske med passiva redskap i Östersjön kan många av problemen hanteras, och bestånden ges en chans att återhämta sig.

  Regeringen eller ansvarig myndighet bör därför skriva till Kommissionen med en begäran att de förändrar kriterierna för förvaltningen av Östersjöns fiske så att det tar hänsyn till Östersjöns speciella förhållanden och den artmångfald som idag passerar obeaktad.

• Arbeta för stöd från fler Östersjöländer

  Driv dessa punkter även inom ramen för BALTFISH, för att samla Östersjöländerna runt nödvändiga åtgärder. Den gemensamma fiskeripolitiken uppmuntrar regionalisering, att länderna runt Östersjön själva ska komma överens om fisket.