Det är ett år med angelägna initiativ som ligger framför oss. Trålgränsen kan komma att flyttas ut längs hela ostkusten och viss trålning kan förbjudas i skyddade områden. Men det räcker inte för att få tillbaka livskraftiga fiskpopulationer, även om det är viktiga steg framåt. Framför allt måste Sverige övertyga Finland om den allvarliga situation Östersjöfisken står inför – och att det krävs krafttag.
I en av Östersjöns vikar frodas sillen. Ingen annanstans i det grunda och alldeles säregna innanhavet mår den så bra som i just Rigabukten, en plats full av liv mellan Estland och Lettland.
Men så har det inte alltid varit.
Historien om Rigasillen är en framgångssaga. Populationen befann sig på kritiskt låga nivåer under 1980- och 90-talen, men Estland och Lettland lyckades komma överens om flera nödvändiga åtgärder, däribland fiskebegränsningar. Samtidigt började populationen förvaltas som ett eget bestånd, skiljt från övriga sillpopulationer i Östersjön. På så vis anpassades förvaltningen efter populationens särskilda behov.
Åtgärderna gav Rigasillen nödvändigt andrum och förutsättningar att växa till sig. Sedan 1990 har sillpopulationen ökat med över 100 procent.

Källa: ICES, 2024.
Berättelsen om Rigasillen lär oss att fisken har en fantastisk återhämtningsförmåga, om vi bara skapar rätt förutsättningar. Internationella exempel visar att det tar mellan fem och tio år för en population att återhämta sig, från det att en ”aktiv fiskeriförvaltning” tillämpas.

Illustration: Sofie Handberg.
Vad är ”aktiv fiskeriförvaltning?”
Med aktiv fiskeriförvaltning menar vi en proaktiv förvaltning som genomför de åtgärder som krävs för att snabbt återuppbygga välmående fiskbestånd. Med en aktiv fiskeriförvaltning återhämtar sig fiskbestånden till en nivå som ger de bästa långsiktigt hållbara utfallen för alla, med mer fisk i havet som vi i slutändan kan fiska på.
Svenskt-finskt samarbete kan ge stor effekt
En av årets viktigaste åtgärder inom fiskeripolitiken blir att försöka kroka arm med Finland.
Kvotbesluten tas i ministerrådet av samtliga medlemsländer i EU, och för att få igenom ett beslut räcker det med kvalificerad majoritet. Men när det kommer till Bottniska viken tyder det mesta på att en bilateral överenskommelse mellan Sverige och Finland är tillräcklig.
Sverige och Finland fiskar mest sill i hela Östersjön och äger tillsammans 75 procent av den totala sillkvoten (exklusive Rigasillen). Gemensamma åtgärder kan därför få stor betydelse.
Idag står Sverige och Finland dessvärre långt ifrån varandra i fråga om sillfisket. Såväl forskare som politiker i Finland ser inte samma utmaningar som vi ser i Sverige. I Finland satsar man dessutom på att bygga ut industrin runt det storskaliga fisket, en olönsam investering om sillen kollapsar.
Sverige och Finland har en lång historia av samarbete. Till exempel har våra länder kommit överens om fisket förut, när flyttrål förbjöds för att skydda laxen, och vi kan göra det igen.

Kvoten omfattar sill- och strömmingsbestånden i Bottniska viken, centrala och västra Östersjön.
Källa: Ministerrådet, 2024.
Beredskapskvoter kan stärka matförsörjningen
Om Sverige och Finland lyckas komma överens om att skydda sillen kan vi även stärka framtida livsmedelsberedskap – något som borde vara en prioritet mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget vi befinner oss i.
Enligt en ny rapport, som nationalekonomen Stefan Fölster tagit fram på uppdrag av BalticWaters, kan sill och torsk utgöra cirka en lunch per person i veckan under ett helt år (6,5 kilo torsk och sill per svensk) om bestånden skulle återhämta sig till nivåer där fiske kan ske på ett hållbart sätt. Det är en inte helt oväsentlig mängd mat som kan bidra till en starkare livsmedelsförsörjning om krisen kommer och livsmedelsimporten upphör.
Ytterligare ett sätt att angripa frågan skulle vara att införa en ”beredskapskvot” i Östersjön, det vill säga en viss del av en fiskbar population som inte tillåts fiskas. Beredskapskvoten reserveras som en del av landets matberedskap. Frågeställningen är intressant då det skulle öppna för att nya aktörer, så som Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), att engageras i fiskefrågan.
Ordentligt genomförande och handlingskraft är A och O
Regeringen planerar för flera viktiga åtgärder i det svenska territorialhavet (från kusten ut till 12 sjömil) under 2025. Det är bra, så länge eventuella undantag från de nya reglerna inte tilldelas lättvindigt. Skydden måste bli robusta för att vara effektiva.
Under året finns även en möjlighet för Sverige att sätta agendan för det fiskeripolitiska samtalet mellan Östersjöländerna – den 1 juli tillträder regeringen som ordförande för samarbetsorganisationen BALTFISH.
Därtill måste regeringen och de svenska myndigheterna vidta ytterligare åtgärder såväl nationellt som internationellt. Årets planer får inte vara en ursäkt att avstå från att agera mer kraftfullt.
Fem fiskeripolitiska åtgärder 2025
1. Kroka arm med Finland – Samarbete är centralt för att vända utvecklingen i Östersjön.
2. Inför beredskapskvoter – Det ska alltid finnas en viss andel fisk i havet för att trygga ett civilt försvar där fisken är en del av vår matberedskap.
3. Utöka ICES vetenskapliga råd med en riskbedömning – En större säkerhetsmarginal är nödvändig för att säkra stabila och förutsägbara fiskekvoter.
4. Verka för en grundlig utvärdering av den gemensamma fiskeripolitiken – Utvärderingen är en chans att förändra till det bättre.
5. Skärp och stärk den svenska fiskerikontrollen – Riktade och tillräckliga anslag bör avsättas till Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen.
Läs mer i ”Vägen framåt 2025”

Briefen i korthet
2025 väntas bjuda på flera angelägna och viktiga initiativ, exempelvis kan trålgränsen komma att flyttas ut längs hela ostkusten. Men mer krävs för att återuppbygga fiskpopulationerna i Östersjön. En särskilt viktig åtgärd under året är att övertyga Finland om behovet av kraftfulla åtgärder och minskade kvoter för att skydda sillen och stärka livsmedelsberedskapen. En gemensam hållning kan göra stor skillnad, speciellt när det gäller sillen i Bottniska viken. Förvaltningen av Rigasillen utgör en viktig förebild.
