Östersjöbrief 84: Fem svenska beslut som kan ge Östersjön en chans 2026

Under hösten sa Sverige nej till EU:s kvotbeslut för Östersjön 2026, eftersom kvoterna fortsatt låg för högt i förhållande till beståndens status och de osäkerheter som präglar rådgivningen. Det var ett modigt och viktigt besked. Men när EU-förhandlingarna ändå landar i otillräckliga kompromisser blir en sak tydlig: nästa steg måste tas på hemmaplan – i svensk politik, svensk förvaltning, svenska investeringar, samtidigt som dialogen fortsätter med grannländerna.

Östersjön är vårt närmaste hav, och ett av världens mest utsatta. Trots många års varningar är läget fortfarande allvarligt. Torsken visar inga tecken på återhämtning. Utvecklingen för sill/strömming är osäker, och felrapporteringar där sill registreras som skarpsill och tvärtom gör det svårare att sätta träffsäkra kvoter. Samtidigt går huvuddelen av den svenska sill- och skarpsillsfångsten fortfarande till foderproduktion, inte till mat.

Det här är inte bara dåliga nyheter för havet och fisken. Det är dåliga nyheter för Sverige. Vi går miste om jobb i kustsamhällen, om samhällsekonomiska värden och om stärkt livsmedelsberedskap i en tid när beredskap snabbt blivit en konkret säkerhetsfråga.

2026 behöver bli året då Sverige går från markering till verklig förändring.

Fem fiskeripolitiska åtgärder för 2026

1. Håll fast vid nej när kvoterna är för höga – kräv en kvotprocess som följer lagen

Under flera år har kvoterna för sill, skarpsill och torsk satts på nivåer som riskerar att förlänga eller fördjupa krisen i Östersjön. När underlagen dessutom är osäkra måste försiktighetsprincipen väga tyngst. Sveriges nej var därför mer än en symbolhandling: det var ett ställningstagande för en förvaltning som faktiskt leder till återhämtning. Att stå fast vid den linjen är avgörande om bestånden ska kunna byggas upp igen.

2. Modernisera kvotfördelningen – från foder till mat

Dagens system gynnar i stor utsträckning storskaligt industrifiske och foderproduktion. Det missgynnar kustfisket och gör att Sverige tappar värden som kunde ha blivit jobb, export och livsmedel. Målet bör vara en flotta med fler små och medelstora kustfiskare som landar sin fångst i Sverige – och därför också får en större andel av kvoterna.

En viktig princip bör också vara att outnyttjade kvoter inte automatiskt ska fiskas upp. Att låta fisk stanna i havet kan vara det mest lönsamma beslutet på sikt, eftersom starkare bestånd skapar bättre möjligheter för svensk förädling och försäljning av matfisk.

3. Inför en beredskapskvot – fisk som säkerhet, inte bara råvara

Sveriges importberoende av livsmedel gör oss sårbara vid kriser. En beredskapskvot innebär att en fast andel av kvoten hålls i reserv för humankonsumtion som bara fiskas vid störningar. Den fungerar också som en extra säkerhetsmarginal: en buffert som bromsar fisket tidigare när bestånden börjar minska och minskar risken för att bestånden blir kvar på farligt låga nivåer i många år.

Sill och torsk har historiskt varit kris mat. De kan spela den rollen igen.

4. Driv återuppbyggnadsmål i ICES råd – från “överleva” till “öka”

Sedan 1990-talet har mängden fiskbar torsk, sill och skarpsill i Östersjön minskat kraftigt. Det visar att dagens förvaltning inte fungerar.

Sverige bör därför verka för att ICES rådgivning kompletteras med återuppbyggnadsråd, där fisketrycket utgår från ambitiösa mål för beståndens tillväxt. Det flyttar fokus från ”maximalt möjligt uttag” till att bygga livskraftiga bestånd, vilket gynnar både ekosystemet och en långsiktigt lönsam fiskerinäring.

5. Investera i mottag och beredning längs ostkusten – låt värdet stannar i Sverige

Kustnära fiske kan återigen bidra till regional tillväxt och beredskap, men det kräver fungerande infrastruktur. I dag saknas ofta hamnar, mottagningskapacitet och beredningsled som är anpassade för humankonsumtion. Utan riktade satsningar blir det svårt att konkurrera med storskaliga system, och svårt att få upp kvalitet och lönsamhet.

Investeringar i hamnar, mottag och beredningsanläggningar gör att mer av fiskens värde kan stanna i Sverige. Det stärker kustsamhällen, jobb och livsmedelsberedskap, skapar förutsättningar för export.

Varför det spelar roll

I dag går stora volymer svensk sill och skarpsill till foder utomlands. Samtidigt fångas torsk fortfarande som bifångst trots förbud mot riktat fiske, vilket visar att selektiva redskap och minskad belastning i ekosystemet är avgörande. Om sill- och skarpsillsfisket fortsätter på för höga nivåer riskerar vi dessutom att försvaga matbasen för rovfiskar som torsk och lax.

Det är lätt att fastna i en falsk motsättning mellan miljö och jobb. Men den verkliga motsättningen står mellan kortsiktiga uttag och långsiktig möjlighet. Utan starka bestånd finns inget fiske. Med starka bestånd kan Sverige få både ett levande hav och en livskraftig kustekonomi.

Fakta om fisket 2025

Källa: Havs- och vattenmyndigheten, 2026 (avrundat till hela 100-tal).

Briefen i korthet

2026 behöver bli ett handlingskraftigt år för Östersjön och det svenska fisket. Trots viktiga markeringar, som Sveriges nej till fortsatt höga EU-kvoter, är läget fortsatt allvarligt för sill, skarpsill och torsk. För att vända utvecklingen krävs fler nationella beslut. Särskilt viktigt är att hålla fast vid försiktighetsprincipen i kvotprocessen, styra fisk från foder till mat och stärka beredskapen genom en beredskapskvot. Även investeringar i kustnära mottag och förädling är avgörande för att stärka livsmedelsberedskapen och våra kustsamhällen.

Vill du veta mer om årets viktigaste fiskeripolitiska åtgärder? Läs ”Vägen framåt 2026”.