Sill och skarpsill från Östersjön har stor potential att bli en strategisk resurs för Sveriges livsmedelsberedskap. Nyckeln ligger i en ansvarsfull fiskeriförvaltning som prioriterar stora och livskraftiga populationer.
När covidpandemin slog till stängde flera länder sina gränser. Godstrafiken tilläts dock fortsätta men omfattades till en början av stora störningar. Om godstrafiken stoppats hade det slagit hårt mot svensk livsmedelsimport. Tack och lov blev så inte fallet, då hade sannolikt en livsmedelskris uppstått. Sverige är nämligen nettoimportör av livsmedel, vilket innebär att vi importerar mer än vi exporterar. Idag producerar vi endast cirka 50 procent egna livsmedel.
Sverige är dessutom beroende av andra länder för insatsvaror (varor som krävs för livsmedelsproduktion) så som exempelvis gödningsmedel. Ett exempel i närtid är när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina som ledde till att svenska lantbrukare stod inför en minskad tillgång på konstgödsel, vilket påverkade produktionsförmågan.
Ovanstående exempel visar båda att svensk livsmedelsförsörjning är sårbar. Men så behöver det inte vara – fisk som sill och skarpsill från Östersjön har stor potential att bidra till en ökad livsmedelsförsörjning. Sveriges långa kust har sedan urminnes tider gjort fisk till en lättillgänglig och näringsrik proteinkälla. Det är en råvara som kan mätta magar i såväl fredstid som krigs- och kristid. En förutsättning är dock att Östersjöns fiskpopulationer är stora, livskraftiga och förvaltas hållbart – för utan fisk i havet kan vi inte fiska.
Självförsörjningsgraden av sjömat
Trots att Sverige är en stor fiskenation placeras vi på plats nio i världen över länder som importerar mest sjömat. Fisk, kräftdjur och blötdjur utgör 30 procent av den mat vi importerar – den största varugruppen av alla svenska livsmedelsimporter. År 2019 var andelen importerad sjömat 74 procent.
Större andel av fångsten kan bli mat till människor
Förra året uppgick svenska sillfångster till knappt 30 000 ton och skarpsillsfångsterna till drygt 43 000 ton, enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten. Enbart 17 procent av sillen och 6 procent av skarpsillen gick till humankonsumtion, resten maldes ned till djurfoder. Totalt blir ca 90 procent av sill- och skarpsillsfångsterna foder. Här finns alltså goda möjligheter att öka mängden fisk som går till humankonsumtion.
En enskild åtgärd kan göra skillnad
Idag är det färre stora fiskar och fler små fiskar i Östersjöns sillbestånd. Om vi ska kunna öka mängden fisk som går till humankonsumtion krävs större fiskar, vilket dessutom är helt centralt för att säkerställa långsiktigt vålmående bestånd. I en rapport från Jordbruksverket slås fast att ”förvaltningen behöver beakta och bidra till en sund storleksfördelning inom bestånden som svarar mot beredningsindustrins behov” och att ”storleksfördelningen inom populationerna är viktig och denna påverkas av förvaltningen”.
Vid ministerrådets möte i oktober 2022 undertecknade EU-kommissionen, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige ett uttalande där de uttryckte oro över Östersjösillens storleks- och åldersfördelning. Internationella havsforskningsrådet (ICES) ombads därför ta reda på orsaker till storleksminskningen i bestånden och föreslå åtgärder. Våren 2024 publicerade ICES en handlingsplan, men sedan dess har det varit tyst. I ett mejl till BalticWaters uppger en tjänsteman på kommissionen att det verkar saknas personal, finansiering och/eller intresse för att gå vidare med ärendet.
Det instabila säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen bör föranleda politiken att sätta ned foten i EU, och se till att sillens storleks- och åldersfördelning inkluderas i fiskeriförvaltningen. Den svenska regeringen kan med fördel gå i spetsen – genom att säkerställa en hållbar fiskeriförvaltning kan vi inte bara öka vår livsmedelsproduktion, utan också stärka nationens motståndskraft mot externa hot.
Sillen som vårt skafferi
Ett helt nytt sätt att se på fisken i Östersjön skulle vara att betrakta den som en del av vårt ”skafferi” – mat vi ska ha tillgång till i händelse av kris eller krig. För att göra det måste vi bestämma oss för hur mycket fisk Östersjön ska kunna ge oss – exempelvis minst en miljon ton fiskbar fisk – det är vårt skafferi. Allt därutöver kan fiskas. Det skulle kräva en ny förvaltning – havet skulle må bättre och vi skulle kunna ha ett levande kustfiske som fiskar mat till oss människor.
Gifter i fisk från Östersjön
Livsmedelsverket rekommenderar att riskgrupper undviker strömming från norra Östersjön på grund av höga halter av dioxiner, PCB och PFAS. Undersökningar visar dock att gifthalterna minskar. Genom att ta bort feta delar av fisken kan halterna ytterligare reduceras. Just nu pågår arbete inom EU med att väga riskerna mot fiskens hälsofördelar, vilket kan ändra Livsmedelsverkets rekommendationer.
Briefen i korthet
Sill och skarpsill från Östersjön har potential att öka Sveriges livsmedelsberedskap. Idag går 90 procent av fångsterna till djurfoder, men med en smartare förvaltning kan fångst som går till humankonsumtion öka. Att se till att vi har stora och livskraftiga fiskpopulationer är avgörande för att säkerställa långsiktig tillgång. Genom att prioritera sillens storleks- och åldersfördelning kan Sverige både öka sin livsmedelsproduktion och stärka sin motståndskraft mot externa hot.
