I Högklykeviken på Gräsö utanför Öregrund har skyhöga fosforhalter uppmätts. Med andra ord är det en havsvik som är kraftigt övergödd. Så har det dock inte alltid varit. En gång i tiden var Högklykeviken en lekplats för många fiskarter, med klart vatten och bottnar täckta av kransalger i mörkröda och klargröna nyanser. Men för ungefär 20 år sedan förändrades allt. Vattnet blev grumligt och kransalgerna byttes ut mot övergödningståliga arter, och fiskrekryteringen försämrades kraftigt. Linda Kumblad och hennes kollegor har de senaste fyra åren arbetat med att försöka ta reda på vad som hände, och se om det går att återställa miljön i Högklykeviken. Men kommer det gå att restaurera viken, eller finns det vissa sår som inte naturen kan läka?
Linda, docent i systemekologi vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, och projektledare för Levande vikar vid BalticWaters, går längs den 300 meter långa kanalen som leder från havet in till Högklykeviken. I kanalen ligger en pråm som tömmer grävskopa efter grävskopa med stenkross på kanalens botten.
– När vi kom hit 2020 var vår första tanke att övergödningen i viken berodde på näringsläckage från land. Efter flera år av provtagningar och analyser visade det sig att vår hypotes inte stämde, säger Linda.
Grävskopan släpper ännu en last med sten i vattnet. Håkan Andersson, från GL-sjöentreprenader, styr vant grävskopan medan hans hund Gorm står i fören och spanar ut över viken.
Till vänster: Båten med stenkross. Till höger: Håkan som sköter grävskopan. Foto: Linda Kumblad
Gorm. Foto: Linda Kumblad
– Våra undersökningar visar att det med stor sannolikhet är erosion i kanalen som är huvudorsak till det grumliga vattnet och den höga fosforhalten i viken, säger Linda.
För ungefär 25 år sedan muddrades kanalen som förbinder Högklykeviken med Östersjön. Vid muddringen blottlades lerlager som fanns längre ned i sedimenten, samtidigt som vattenflödet i kanalen ökade. Det ökade vattenflödet tar än idag med sig partiklar och näringsämnen från det blottlagda lerlagret in i viken och driver på övergödningen och grumligheten.
Stenkrossen som Håkan, med ett vakande öga från Gorm, lägger ut längs kanalens kanter och på botten ska förhindra att vattnet sköljer över de blottlagda lerytorna, och därmed minskar inflödet av näringsämnen och partiklar till viken. Det är ingen komplicerad åtgärd, men den är inte gjord i en handvändning. Åtgärden kräver strandskyddsdispens, en anmälan om vattenverksamhet samt ett godkännande från vatten- och markägare. Och så kostar det en hel del.
På ett satellitfoto från 2009 syns uppgrumlingen i kanelen tydligt och hur det mjölkiga lervattnet sprider sig in i viken, men även utanför mynningen och ut i utanförliggande vatten. Källa: Google Earth Pro, 2009
– Den kanske viktigaste lärdomen är att en muddring kan få oanade, negativa konsekvenser på miljön. Det kan vara svårt att återställa ingreppet och kostnaderna kan vara väldigt höga. Det är därför viktigt att samla kunskap om miljön och förutsättningarna och göra en riskbedömning innan en muddring genomförs, säger Linda.
Uppsala länsstyrelse har bidragit till finansieringen för erosionsskyddet. Malin Hjelm är naturvårdshandläggare vid Länsstyrelsen Uppsala län och ser att projekt kommer ha betydelse för regionen i stort.
– Många grunda havsvikar i Uppsala län har påverkats negativt av muddring och andra mänskliga aktiviteter och det behövs utveckling och test av möjliga metoder för att återställa dessa viktiga livsmiljöer. Vi stödjer projektet i Högklykeviken eftersom det kan bidra med värdefull kunskap och erfarenheter i det fortsatta åtgärdsarbetet, säger Malin.
Arbetet tar också tid. Håkan har kommit nästan halvvägs i det omkring sju veckor långa arbetet med att lägga ut stenkross i kanalen.
Men erosionsskyddet är inte hela lösningen. I maj i år påbörjades även en aluminiumbehandling, för att bida den fosfor som ansamlats i viken genom åren. Att minska erosionen från kanalen in i viken är att åtgärda huvudproblemet, medan målet med aluminiumbehandlingen är att städa upp oredan som muddringen ställt till med genom åren.
– Vi hoppas att erosionsskyddet ska minska uppgrumlingen och näringstillförseln till viken. Samtidigt gör vi en aluminiumbehandling inne viken. Resultatet blir förhoppningsvis ett klarare vatten, mer bottenvegetation och fisk, säger Linda.
Båten, eller ”läggare” som den kallas, blandar ned en aluminiumlösning i sedimenten. Aluminiumet binder en stor del av näringsämnet fosforn i sedimenten, i stället för att vara löst i vattnet och driva på övergödningen. Foto: Linda Kumblad
Och växtligheten är avgörande för att få tillbaka fiskleken i viken. Idag vandrar fisk in i viken under våren, men reproduktionen är inte särskilt framgångsrik då bottenvegetationen är så sparsam. Både abborre och gädda är beroende av bottenvegetation, både i ägg- och yngelstadiet, och klarare vatten är en förutsättning för att solljuset ska nå ned till botten så att bottenvegetationen kan växa där – som det gjorde förr.
Kransalgen Grönsträfse, Chara baltica
Agneta Loge André har vistats vid sommarstugan i Högklykeviken sedan 1950-talet.
– När jag var liten hade vi en båt med en liten snurra på. När vi gav oss ut, mamma, pappa och tre barn, tävlades vi om vem som skulle ligga i fören där man såg hur fiskarna skingrades när båten kom. På botten glittrade sanden. Idag är det inte så. Vi är väldigt lyckliga över det som sker nu i viken, det här projektet, säger Agneta i en intervju i Dagens Nyheter tidigare i år.
Muddringen av kanalen har också förändrat den naturliga tröskeln in till viken. Naturliga trösklar begränsar vatteninflödet in i viken och gör att vattnet värms upp snabbare under våren och sommaren vilket är viktigt för fiskreproduktionen. Det är dock inget som erosionsskyddet kan lösa.
– Vi kommer nog inte kunna återställa Högklykeviken till precis så fin som den en gång varit. Vårt mål är att få bukt med övergödningen och grumligheten, och återfå en god vattenkvalité i viken. Lösningen måste också fungera för de som bor och vistas vid viken för att på sikt vara hållbar. Just här i Högklykeviken har vi tillsammans med boende och Uppsala länsstyrelse kommit fram till att erosionsskyddet i kanalen i kombination med aluminiumbehandlingen är en bra lösning, säger Linda.
Med den nya restaureringsförordningen kommer förhoppningsvis åtgärdstakten för att förbättra miljön i Östersjöns kustområden öka. Då är det väldigt viktigt att den restaurering som genomförs faktiskt har betydelse. Att rätt åtgärd görs på rätt plats. Och här är det avgörande att man tar reda på grundproblemet och åtgärdar det, annars riskerar vi göra åtgärder och använda resurser som har liten eller ingen nytta. Även om rätt lokala åtgärder genomförs så får vi inte heller glömma bort helheten.
– Vi kommer inte komma runt att vi måste fortsätta arbeta med att minska övergödningen i Östersjön i stort, framförallt med åtgärder på land som minskar näringstransporten till havet. Och det storskaliga ohållbara fisket måste upphöra. Allt hänger ihop, från utsjön in till havsvikar som Högklykeviken, säger Linda.
Så vad är då svaret, går det att läka muddringssår? Frågan har inget entydigt svar. I Högklykevikens fall så kommer miljön i viken troligen inte kunna bli vad den en gång varit, men den bör kunna bli väldigt mycket bättre. Men en sak är säker: man bör tänka både en och två gånger innan man genomför en muddring.
Hur vet vi om åtgärden är lyckad?
Det kommer inte gå över en natt. Mätningar har pågått i viken sedan 2020, och många kommer pågå till och med 2026. I viken mäter loggrar grumligheten, ljus, temperatur och salthalt varje timme året om. Dessutom tar forskarna vattenprover ungefär en gång i månaden för att få information om förändringar i vattenkemi (vattenkvalitet). En gång per år undersöks också vegetation och fisk i viken. Dessutom undersöks delar av kanalens botten för att mäta om vegetationen sprider sig även dit när erosionsskyddet varit på plats ett tag.
Vill du veta mer om muddring? Läs då vår rapport muddringens effekter på grunda havsvikar här.
Om Levande vikar
Syftet med projektet Levande vikar är att försöka visa att det är möjligt att förbättra miljön i grunda havsvikar och ta fram kunskap om hur det kan göras på ett kostnadseffektivt sätt. Dels kommer projektet arbeta med att testa och utvärdera åtgärder var och en för sig i ett antal fallstudier, dels ska fullskalig restaurering i några grunda havsvikar längs Svealandskusten genomföras. Levande vikar pågår fram till och med 2027 och genomförs och finansieras av BalticWaters i nära samarbete, och med finansiellt stöd från, Stockholms universitet, Länsstyrelsen i Stockholm och Uppsala. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har tillskjutit medel till Stockholms universitet för genomförandet av provtagning och uppföljning i projektvikarna.
