Den 27 mars röstar riksdagen om att införa ett generellt förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden innanför trålgränsen. Ja, visst låter det märkligt – att det inte redan är förbjudet? Det vi talar om är bottentrålning innanför gränsen där trålning inte ska vara tillåtet.
Att det ändå trålas i dessa områden beror på att Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har gjort flera undantag genom åren. Det är därför märkligt att det nya förslaget från regeringen, vars syfte är att reglera fisket för att stärka skyddet i marina skyddade områden, omfattar möjligheter till undantag. Undantag ska kunna beviljas ”om det är angeläget att bottentrålning används och det inte motverkar syftet med områdesskyddet”.
Men, när kan det någonsin tänkas vara angeläget att bottentråla?
Vad är bottentrålning?
Bottentrålning är en effektiv men skadlig fiskemetod som innebär att stora strutformade nät dras över havsbotten för att fånga bottenlevande arter. I trålöppningens överkant fästs flöten och i underkant har man ofta en kätting som släpas längst botten och därmed river upp allt som växer och lever där. Bottentrålning har omfattande negativ påverkan på marina ekosystem vilket missgynnar flera ekosystemtjänster så som biologisk mångfald, näringsvävar, produktion av livsmedel och rekreation.
Läs mer om bottentrålning:
SLU, 2018. ”Bottentrålning – effekter på marina ekosystem och åtgärder för att minska bottenpåverkan”
Havsmiljöinstitutet, 2018. ”Effekter av bottentrålning på ekosystemtjänster i svenska hav”
Havet.nu, 2025. ”Om trålning av havets bottnar”
Det finns tydliga vetenskapliga belägg för att bottentrålning är skadligt. Studier pekar på att det påverkar både habitat, klimat och havslevande arters överlevnad. Exempelvis förstör bottentrålning havsbotten och rör upp sediment som kan finnas kvar i vattenpelaren flera dagar och förflyttas flera kilometer, vilket kan göra det svårt för fiskar och andra djur att hitta mat. Bottentrålning tycks även bidra till ökade koldioxidutsläpp samt ökad frisättning av näringsämnen och kol från havsbottnen.
”Bottentrålning i marina skyddade områden innanför trålgränsen bedrivs för närvarande i huvudsak dels i fisket efter räka och havskräfta i Kosterfjorden och Gullmarsfjorden, dels i fisket efter siklöja i Kalix yttre skärgård och Bergöfjärden i Bottenviken.”
Källa: Förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden (Prop. 2024/25:81), s. 17.
Ännu är inte allt förlorat
Sedan torskbestånden kollapsade för några år sedan förekommer bottentrålning endast i begränsad omfattning i Östersjön. Det är primärt siklöja i Bottniska viken och plattfisk i södra Östersjön som fiskas med bottentrål. På Västkusten förekommer bottentrålning i desto större omfattning i fisket efter havskräfta och räka.
Beståndet av nordhavsräka i Västerhavet bedöms vara nära hotad, enligt SLU Artdatabanken. Siklöja i Bottniska viken och havskräfta i Västerhavet tycks må bättre. Men oavsett hur bestånden mår bör fisket med bottentrål och andra skadliga redskap som riskerar bevarandevärden kraftigt begränsas innan det är för sent.
Bottentrålning ger bifångster
Bifångst är oönskad fångst av en annan art eller storlek än den som ett fiske avser fånga. Bottentrålning kan leda till omfattande bifångster, som exempelvis i fisket efter plattfisk där bifångst av torsk är vanligt. Det finns bottentrålar som är konstruerade för att minska bifångster – selektiva trålar. Dessa trålar kan signifikant minska bifångsten, men har samtidigt flera problem, till exempel kan oönskad fångst ha svårt att simma ut ur trålen om fångsten är stor. Samtidigt kan de flesta bottenlevande arter fångas med andra skonsammare fiskeredskap än bottentrål.
Vi har inte råd med ytterligare undantag för att fisket ska få fortsätta bedrivas av några få näringsidkare. Torsken är redan utfiskad och även andra tidigare kommersiellt viktiga arter, som vitling och kolja, klassas som sårbara. Men det finns en ljusglimt i denna tragedi. Det är nämligen möjligt att vända utvecklingen – i Öresund, där trålfiskeförbud har rått sedan 1932, finns ett litet men stabilt bestånd av kolja.* Det visar att rätt regleringar kan fungera. Där fanns också länge ett välmående torskbestånd med över lag större torskar än i andra delar av Östersjön vilket gjorde att det fanns ett välmående tur- och rekreationsfiske i området.
*Rödlistebedömning från 2020. Enligt SLU Artdatabankens utlåtande från 2025 bedöms kolja vara sällsynt i norra delarna av Öresund.
Kontrollen av fisket – ett olöst dilemma
En annan väsentlig fråga, om regeringens förslag röstas igenom, är efterlevnaden av förbudet. I dagsläget har Sverige stora utmaningar när det kommer till kontrollen av fisket, och lever heller inte upp till gällande EU-lagstiftning. En fungerande kontroll är en förutsättning för ett långsiktigt hållbart fiske – här måste regeringen och riksdagen agera. Tillräckliga medel bör avsättas till HaV och Kustbevakningen så att Sverige kan leva upp till lagen och bli en förebild i fiskeriförvaltningen. Än så länge lyser dock sådana åtgärder med sin frånvaro.
Vad är fiskerikontroll?
Fiskerikontroll handlar om att övervaka och säkerställa att fisket bedrivs på ett hållbart och lagligt sätt. Det innebär exempelvis inspektioner till sjöss och i hamnar, spårning av fångster och sanktioner vid regelbrott. HaV har det övergripande ansvaret för den svenska fiskerikontrollen och Kustbevakningen ansvarar för kontrollen till sjöss.
Läs mer om svensk fiskerikontroll på HaV:s hemsida.
Bredare ansats är att föredra
Överfisket har tillåtits pågå under en lång tid – vi befinner oss nu därför i ett läge där det inte längre finns utrymme för kompromisser. Konsekvenserna av vår rovdrift på havet innebär stora förluster för alla – även enskilda storskaliga fiskare vars fångster minskar och till sist kommer upphöra. Trålfiskets effektivitet leder också till sämre förädlingsvärden eftersom man alltid fiskar upp de största fiskarna först, och sedan fortsätter på de mindre individerna, något som var tydligt i det tidigare torsktrålfisket.
Regeringens förslag att förbjuda viss bottentrålning är sent påtänkt, men det är samtidigt mycket positivt att förslaget nu ligger på riksdagsledamöternas bord. Ett bredare förbud som omfattar allt fiske i skyddade områden vore dock att föredra, liksom ett utvidgat och strikt trålfiskeförbud i hela territorialhavet ut till 12 sjömil från den svenska kusten. Det finns även anledning att med hjälp av EU-lagstiftningen undersöka möjligheterna att begränsa fisket i vissa områden även utanför territorialhavets yttersta gräns.
Bottentrålning medför stora skador på havets ekosystem. Det är dags att det försvinner från våra skyddade områden som bör vara just skyddade i ordets rätta mening.
Briefen i korthet
Bottentrålning föreslås förbjudas i marina skyddade områden innanför den svenska trålgränsen, vilket riksdagen ska rösta om 27 mars. Bottentrålning är mycket skadligt för havets ekosystem och får även i förlängningen negativa konsekvenser för fiskerinäringen. Det föreslagna förbudet behöver vara striktare och inte tillåta fortsatta undantag för trålfiske. Skyddade områden ska vara skyddade i ordets rätta mening.
Illustration av bottentrålning: Sofie Handberg.
