Atlantsillen ställdes inför en extrem utmaning när den simmade in i Östersjöns bräckta vatten för flera tusen år sedan. Här var vattnet betydligt sötare än i Atlanten – en miljö där de flesta marina fiskar har svårt att överleva, och ännu svårare att föröka sig. Trots detta lyckades sillen inte bara etablera sig, utan blev en av Östersjöns allra viktigaste arter. Nu avslöjar ny forskning nyckeln till sillens framgång.
I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS, visar forskare vid Uppsala universitet vilka genetiska förändringar som krävdes för att sillen skulle kunna reproducera sig i Östersjöns bräckta vatten.
Det som gjorde sillens etablering i Östersjön möjlig handlar framför allt om hur fisken klarar sin allra första tid i livet. Forskningen visar att anpassningen sitter i spermierna, äggen och embryot – livsstadier som är extra känsliga för Östersjöns låga salthalt eftersom de är direkt i kontakt med vattnet.
Genom genetiska förändringar i några få, men avgörande gener har sillen utvecklat de biologiska förutsättningar som krävs för att leka och föröka sig i Östersjön.
- En viktig förändring rör en gen som påverkar spermierna, vilken tros vara nödvändig för att de ska fungera i bräckt vatten.
- Samtidigt har genetiska förändringar gjort att äggskalet blivit betydligt starkare, både genom förändringar i själva äggskalsproteinet och i ett enzym som förstärker ägget så att det klarar Östersjöns speciella förhållanden.
- Det hårdare äggskalet skyddar embryot under utvecklingen, men skapar också en ny utmaning vid kläckningen. För att lösa detta har sillen utvecklat extra många kopior av ett enzym som bryter ner äggskalet, så att larven kan ta sig ut när det är dags att kläckas.
Alla sillbestånd som leker i Östersjön bär dessa genetiska förändringar. De genetiska skillnaderna är så omfattande att forskarna menar att östersjösillen kan behöva betraktas som en egen art.
– Jag känner inte till någon djurart i Sverige som är mer skyddsvärd än östersjösillen. Den är en unik djurart som anpassat sig väl till Östersjöns miljö och utgör en nyckelart för ekosystemet, och den är en oerhört viktig art för vår livsmedelssäkerhet i kristider. Det här är ett mycket starkt argument för att vi bör bedriva ett betydligt mer restriktivt industrifiske för att skydda denna unika naturresurs, säger Leif Andersson, professor i funktionsgenomik, som lett studien.
Läs vidare om upptäckten här.
Ma, C. m. fl. 2026. Sperm, egg and embryo proteins critical for genetic adaptation of herring to low salinity in the Baltic Sea. Proceedings of the National Academy of Sciences 123: e2601861123, DOI: 10.1073/pnas.2601861123
Studien är en del av Uppsala universitets forskningsprojekt CLUPEA – unravelling molecular mechanisms behind adaptation to environmental heterogeneity and change som pågår i fem år med start 2025 och finansieras av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. BalticWaters fiskforskningslaboratorium är en viktig pusselbit för projektets delstudier.
