Skogens förmåga att lagra koldioxid är välkänd. Mindre känt är det att sedimentbottnar i Östersjön kan spela en viktig roll som kolsänkor. Samtidigt kan bottentrålning – en fiskemetod som jämförts med kalhyggen – försämra kolinlagringen då sediment rörs om och virvlas upp. Nu ska Clare Bradshaw och hennes kollegor vid Stockholms universitet undersöka bottentrålningens påverkan på kolinlagringen i Östersjön i ett projekt finansierat av BalticWaters.
Trålspår på havsbotten i södra Östersjön. Bild tagen med multibeam-teknik. Varje spår är ungefär två meter brett. Foto: Martin Jakobsson
På vissa delar av Östersjöns havsbotten syns tydliga rännor. Det är de bestående spåren av tunga tråldörrar som dragits fram och tillbaka över sedimenten under många års tid. Det är ingen hemlighet att bottentrålning utgör en stor påfrestning för den marina miljön, både genom stora fångster av fisk och fysiska skador på havsbotten. Men det är först på senare år som forskare börjat intressera sig för hur fiskemetoden påverkar det kol som finns lagrat i sedimenten.
– Många ser bara en lerig botten men sedimenten är fulla av liv. Här sker många viktiga kemiska processer som är helt avgörande för ekosystemet och dess funktioner, berättar Clare Bradshaw.
Clare, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet, har ägnat mycket av sin forskning åt att studera störningar på havsbotten. I höst kommer hon att leda ett nytt projekt för att utforska hur bottentrålning påverkar kolomsättningen i Östersjön.
– Vi behöver få grepp om hur bottentrålningen påverkar det kol som finns inlagrat i sedimenten. Modeller och beräkningar tyder på att effekten kan vara stor men det saknas mätningar av hur mycket kol som frisläpps och vart det faktiskt tar vägen, säger Clare.
Clare Bradshaw. Foto: Privat
Experimenttrålning utanför Askö
Clare och hennes forskargrupp ska genomföra ett fältexperiment nära forskningsstationen Askölaboratoriet i Trosa skärgård. En trålare från industrin kommer att hyras in för att dra ett 1 km långt spår på 25–30 meters djup. Forskarna ska mäta både den rumsliga och tidsmässiga spridningen av kol, speciellt i form av metan. De kommer även genomföra mätningar för att följa hur sedimentet sprids och hur det påverkar kolförekomsten i vattnet.
– Vid själva trålningen är det är mycket som ska ske på en gång. Vi kommer omedelbart göra en akustisk undersökning för att mäta både spårets dimensioner och hur sediment förflyttas. Samtidigt kommer vi också mäta metankoncentrationerna hela vägen från botten till ytan, förklarar Clare.
När de första mätningarna är klara kommer forskarna kunna pusta ut, i alla fall tillfälligt. Under den efterföljande veckan kommer mätningarna upprepas ett antal gånger med olika intervall – något som också har sina utmaningar.
– Sedimentmolnet, som innehåller både uppvirvlade partiklar och lösta ämnen, blir först högt och smalt men med tiden lägger det sig och sprids i stället ut på bredden. Molnet driver sen med havsströmmarna vilket kan göra det svårt att hitta igen efter några dagar, berättar hon.
Vad är blått kol?
Blått kol beskriver det kol som tas upp från atmosfären och vattnet och sedan lagras i kust- och havsekosystem. Upptaget av kol i Östersjön sker dels i kortsiktigt i växtlighet, såsom ålgräsängar och blåstångsbälten. Men den största kolinlagringen sker i havsbotten där organiskt material kan begravas i årtusenden genom ständigt pågående sedimentering. Östersjöns förmåga att binda kol minskar på grund av övergödning, överfiske och andra mänskliga störningar. Utöver minskad kolinlagring riskerar havets dåliga miljöstatus även att bidra till ökade växthusgasutsläpp.
Mer information om blått kol i kustnära områden och åtgärdsförslag finns att läsa i BalticWaters policydokument: Hjälp Östersjön att motverka klimatförändringarna.
En dag i fält på forskningsfartyget R/V Electra under ett tidigare projekt. Forskarna tar sedimentprover i ett trålat område. Med på bilden: Martin Jakobsson (Stockholms universitet), Thomas Strömsnäs (kapten på Electra), Benedetta Esposito (forskningsassistent). Foto: Clare Bradshaw
Bottentrålningen i Östersjön
Projektet blir det första av sitt slag i Östersjön. Tidigare studier har använt sig av modellering och är baserade på flera osäkra antaganden. För att förstå kolbindningen i Östersjön behöver effekten studeras på plats.
– Östersjön skiljer sig så mycket åt från andra hav. I bottensedimentet finns en unik samling djur och organismer, vilket har stor betydelse för hur kolet bryts ner. Det är också ett särskilt kallt och grunt hav vilket också påverkar både biologiska och kemiska processer av betydelse för kolbindningen, förklarar Clare.
Just nu är bottentrålning inte ett problem i Östersjön. I det största fiskeområdet i södra Östersjön har fiskemetoden har inte varit tillåten sedan 2019 då torskbestånden kollapsade.
Trots det menar Clare att studien är viktig för den fortsatta förvaltningen av Östersjön. Beslut om att tillåta eller förbjuda trålningen tas år för år och det är troligt att frågan om att återintroducera fiskemetoden kommer väckas igen.
– Förhoppningsvis kommer torsken tillbaka eller så kommer man vilja tråla efter något annat. När det händer är det viktigt att vi kan säga mer om hur bottentrålningen påverkar kolomsättningen, fortsätter hon.
Bottentrålning i Östersjöns känsliga havsmiljö
Östersjön, som är ett grunt och artfattigt hav med långsamt vattenutbyte, anses vara ett särskilt känsligt hav för mänsklig störning. Flera årtionden av överfiske tillsammans med andra störningar som övergödning och förorening har lett till att många fiskpopulationer utarmats och ännu fler bestånd hotas. Trålning i Östersjön bidrar dels till ett fortsatt överfiske men orsakar även allvarliga fysiska störningar då sediment rörs om och livsmiljöer förstörs – vilket kan påverka hela det marina ekosystemet och dess funktioner.
En bild på en tråldörr på en trålare i Simrishamn – en massiv metallram som används för att hålla trålnätet öppet och nära havsbotten när det dras fram. Dörren är 3 meter bred och 2 meter hög. Foto: Clare Bradshaw
Klimatåtgärder kräver säkrare beräkningar av blått kol
De senaste åren har det pratats alltmer om att skydda och restaurera ekosystem som naturligt binder mycket kol som en klimatåtgärd. Fokus har då i huvudsak varit på kolinlagring i skog och mark. I nuläget inkluderas havet inte i rapporteringen av Sverige utsläpp och upptag av växthusgaser, vilket kan förklara bristen på åtgärder inriktade på blå kol-ekosystem.
Clare ombord på forskningsfartyget med en sedimentprovtagare – en så kallad “Gemini corer”. Foto: Clare Bradshaw
– Det är självklart att vi måste titta överallt och inte bara se till det som händer på land. Havet utgör ungefär 70 % av jordens yta och står för en betydande del av den naturliga kolinlagringen, säger Clare.
Trots det stora behovet av att räkna med blått kol menar Clare att vi i dagsläget behöver mer kunskap för att göra säkra beräkningar. För att det ska vara möjligt behövs i första hand mer forskning.
– Om man baserar klimatåtgärder på befintlig kunskap om blått kol är risken stor att det slår fel. Kolinlagringen i havet kan antingen underskattas eller överskattas, vilket kan leda till ineffektiva åtgärder, avslutar hon.
Mer om projektet
Projektet Hur påverkar bottentrålning havets förmåga att binda kol? kommer genomföras av Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, och pågår till och med år 2025. Via BalticWaters program för mindre forskningsprojekt och förstudier har projektet beviljats anslag om 578 880 kronor som stöd för genomförandet av den vetenskapliga studien. De fem andra projekten som anslagits medel går att läsa mer om i artikeln Sex nya forskningsprojekt för en levande Östersjö.
