Sverige och Finland är två av de Östersjönationer som fiskar mest sill, eller strömming som den kallas norr om Kalmarsund. De är också de två länder som fiskar den absoluta majoriteten i Bottniska viken. Men attityderna går isär gällande politik, forskning och opinionsbildning om den populära fisken. I en serie artiklar granskar nu BalticWaters orsakerna till skillnaden i synen på strömmingsfisket i Finland och Sverige.
Därför går svensk och finsk politik isär gällande synen på fiskeriförvaltning för Östersjön
De finska politiska partierna har varit samstämmiga i sin strävan att bibehålla det storskaliga sill- och strömmingsfisket. Man pekar på hur viktig industrin är och att ett fiskestopp skulle ha ”betydande socioekonomiska förluster” för landet. Den finska enigheten står i kontrast till det politiska fältet i Sverige där flera partier är kritiska mot industrifisket. När den politiska debatten fortsätter i Sverige till följd av EU:s kvotbeslut är det tyst i Finland. BalticWaters har tittat närmare på varför.
EU-kommissionens förslag om fiskestopp för riktat fiske i Bottniska viken, Östersjöns centralbassäng och Finska viken landade inte väl i de politiska leden i Finland. Finlands regering gick in för att ”aktivt motarbeta” strömmingsförbud och fick bland annat ett enhälligt miljöutskott med på linjen.
”Miljöutskottet anser i likhet med statsrådet att kommissionens förslag om förbud mot strömmingsfiske är oproportionerligt och står i strid med vetenskapliga råd”, står det i miljöutskottets utlåtande, där det finländska miljöpartiet De Gröna har ordförandeklubban.
”Vi måste självklart se till att det finns lax och strömming i Östersjön också i framtiden. Fiskekvoterna kan minska, men man kan inte göra det på ett sätt som innebär att Finlans kvot blir noll. (…) Varken jag eller Finlands regering kan godkänna nuvarande förslaget. Vi måste förhandla för att få ett bättre förslag för Finlands del.”
Det sade statsminister Petteri Orpo till Yle efter kommissionens förslag blev offentligt.
Detta kan sättas i kontrast mot det svenska miljöpartiet, som även de har ordförandeklubban i miljö- och jordbruksutskottet i Sverige. Så här resonerade ordförande Emma Nohrén i en debattartikel i Aftonbladet den 17 oktober efter kommissionens förslag:
”Regeringen måste visa korten – är man beredd att driva på för ett totalstopp för industriell trålning i Östersjön? Det är den enda åtgärden som på kort sikt kan bidra till att vända utvecklingen i Östersjön, som annars går mot en säker död”.
Den gröna ordföranden i det finländska miljöutskottet, Jenni Pitko, säger i en intervju med Hufvudstadsbladet att orsaken till att man gick på Finlands regeringslinje om att motverka trålförbud var för att man vill ha en ”långsiktig och konsekvent” linje i fiskeripolitiken.
– Vi vill att besluten vilar på vetenskaplig grund, säger Jenni.
Så gick resonemanget även i stora utskottet i Finlands riksdag som också de valde att enhälligt följa regeringens ståndpunkt. Stora utskottet behandlar EU-frågor å riksdagens vägnar och ger yttranden som används i formuleringen av Finlands position i EU-diskussioner. I sitt beslut skriver de att det enligt Internationella Havsforskningsrådet (ICES) inte finns grund för EU kommissionens förslag om stopp på riktat fiske efter sill och strömming, och att ”förslaget avviker från vedertagen praxis och rättstolkning och kan anses oproportionerligt”.
– Det är viktigt att fiskekvoterna baseras på den bästa tillgängliga kunskapen. Jag är nöjd med att kvoterna för Finland beslutades utifrån detta, säger riksdagsledamoten och utskottsmedlemmen Saara-Sofia Sirén i ett mejl till BalticWaters.
Saara-Sofia tillhör det finländska samlingspartiet, som innehar statsministerposten sedan juni i år. Hon är också Östersjöpristagare och 2021 tog hon emot Lasse Wiklöf-priset på 100 000 kronor av Ålands Östersjöfond för att hon är en ”ihärdig talesperson för Östersjön”. Hon poängterar i intervjun att Finland har ”baserat sin vision på vetenskap”.
– Vi värnar alla om hållbara fiskbestånd, det är den viktigaste utgångspunkten, säger hon.
”Tolkar inte förvaltningsplanen rätt”
Men vad är då den bästa tillgängliga kunskapen och hur mår egentligen fiskbestånden? Som BalticWaters gick igenom i del två av denna artikelserie så förordade ICES arbetsgrupp för Östersjön, kallad Baltic Fisheries Assessment Working Group (WGBFAS), där finska och svenska forskare ingår, nollkvot för både Bottniska viken och Centrala Östersjön. Men ICES valde slutligen en annan tolkning av läget i sina officiella rekommendationer. Mikaela Bergenius Nord, som ingår i arbetsgruppen, säger att det finns kritik bland forskarna kring rekommendationerna och hur ICES tolkar den fleråriga förvaltningsplanen.
– Speciellt från Sverige har vi uppmärksammat det här flera år, att man inte tolkar förvaltningsplanen rätt. Nu tycker jag äntligen att många andra börjar förstå vad det egentligen står, säger hon.
Fleråriga förvaltningsplanerna
De fleråriga förvaltningsplanerna styr EU:s gemensamma fiskeripolitik. De fleråriga planerna gäller de kommersiellt viktigaste fiskbestånden och fiskeverksamheterna i EU. Varje flerårig plan innehåller specifika mål för förvaltningen av ett visst fiskbestånd och kan också innehålla bevaranderegler.
Planerna ska också öka stabiliteten och den långsiktiga förutsägbarheten för yrkesfiskarna.
Sedan den 1 januari 2014 måste de fleråriga planerna dessutom innehålla ett mål för maximal hållbar avkastning per bestånd och en tidsfrist för att uppnå detta mål.
Den fleråriga plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd infördes den 20 juli 2016. Planen ersatte den tidigare förvaltningsplanen för torsk i Östersjön från 2007.
Paragraf §4:6 i den fleråriga förvaltningsplanen säger att ”fiskemöjligheterna skall fastställas på ett sådant sätt att det finns mindre än 5 % sannolikhet för att lekbeståndets biomassa faller under Blim.
Även om ICES rekommenderade ett fortsatt sillfiske i Bottniska viken så nämner man i samma dokument att det finns påtagliga risker för sillbestånden även vid nollkvot.
”Att ICES redovisar två motstridiga budskap kan möjligen bero på en kompromiss mellan två synsätt. Å ena sidan den bästa tillgängliga vetenskapliga grunden till förvaltningsplanens krav. Å andra sidan en mer politiskt färgad syn där hänsyn tas till näringens och politikernas förväntade reaktioner samt en annan tolkning av planen. Sådana slitningar har förekommit tidigare inom ICES.”, skriver Henrik Svedäng och Charles Berkow från Östersjöcentrum i ett debattinlägg i DN.
Därför gick Finland upp till kamp i EU för fisket
Kommissionen tog till sig av riskbilden som ICES lyfter fram i sitt dokument och förordade därför ett stopp mot riktat sillfiske. Kommissionens förslag var dock oväntat och, enligt BalticWaters granskning, det som gjorde att Finland så kraftigt och enhälligt gick upp till kamp för fiskerinäringen. Nils Torvalds, finsk Europaparlamentariker med mångårig insyn i den finländska och europeiska fiskepolitiken, tror inte att kommissionens förslag någonsin var tänkt att på riktigt bli verklighet.
– Det handlar lite om politik. De visste att de inte kan göra slut på fisket i Östersjön, men trots det ville de komma ut med ett förslag som var nära noll. Om de hade gett efter på realistiska grunder från början hade mindre av skulden lagts på medlemsländerna.
Så det var ett symboliskt förslag?
– Det var ett förslag för att öppna diskussionen. De beskrev situationen som den är och sedan överlät de den politiska bedömningen till medlemsstaterna för att inte behöva befläcka sig själva.
I både Sverige och Finland leddes förhandlingarna i EU av Kristdemokraterna som har varsin minister på posterna, Peter Kullgren som landsbygdsminister i Sverige och Sari Essayah som jord- och skogsbruksminister i Finland. Enligt Kullgren drev Sverige på för en restriktiv fiskeripolitik i EU-förhandlingarna, medan Finland drev en linje som överensstämmer med slutresultatet av förhandlingarna.
KD över landsgränserna
Enligt en jämförelse av de nordiska Kristdemokratiska partierna av HBL 2019 så driver partierna i de olika länderna i ”hög grad samma politik med stort fokus på sjukvård, äldreomsorg, jobb och trygghet. Också miljösatsningar har letat sig in bland partiernas viktiga frågor.”
– I sin helhet är jag mycket nöjd med denna ansvarsfulla lösning som överensstämmer med Finlands mål. Det visar att vårt påverkansarbete har lyckats väl, sade minister Sari i regeringens pressmeddelande efter att EU:s ministerråds beslut blev offentligt.
Källa: Finlands Yrkesfiskarförbund
Resultatet och fastslagna kvoter blev dock långt från vad forskarna i Östersjö-arbetsgruppen, de som varje år ger sig ut för att kartlägga de gemensamma bestånden, rekommenderade. Men så är den krassa verkligheten av politiken, menar Nils Torvalds.
– Den lyckliga situationen som forskaren befinner sig i är att de inte behöver ta hänsyn till sociala eller ekonomiska omständigheter. De kan ur sin synvinkel säga att man borde lägga stänga ner, men det är forskarens gynnsamma läge i diskussionen. Men på det politiska området har man alltid varit tvungna att göra praktiska bedömningar.
Sådana praktiska bedömningar omfattar pengar och jobb, speciellt när det kommer till den finländska fiskeripolitiken.
– Strömming är den ekonomiskt mest betydelsefulla fiskarten i finska havsområden. Värdet av fiskarnas ansvarsfulla investeringar bör inte omintetgöras, säger Saara-Sofia Sirén.
Enligt Finlands yrkesfiskarförbund var värdet av det inhemska yrkesfisket 2020 cirka 47 miljoner euro och värdet av vattenbruket cirka 75,8 miljoner euro. Beräkningar kring den samhällsekonomiska nettokostnaden för fiskeindustrin i Finland är dock svåra att hitta. För Sveriges del har nationalekonomen Stefan Fölster i rapporten ”En vision för Östersjöns fiske” konstaterat att det storskaliga svenska fisket på det stora hela är en minusaffär. Enligt hans uträkningar skapar det svenska fisket nettokostnader på 626 miljoner kronor per år.
I slutet av år 2021 fanns det ungefär 738 heltidsyrkesfiskare i Finland, av vilka 420 fiskade i havsområdet och 318 i insjöarna. Källa: Finlands Yrkesfiskarförbund
Röster om kustfisket
Den positiva linjen har också den finska Världsnaturfonden (WWF) slagit in sig på. Då varken finländska miljöorganisationer eller forskare larmar om läget finns det inte stora argument för de finländska politikerna att ha en mer kritisk syn på fisket. Nils Torvalds är medveten om att diskussionen är en annan i Sverige.
– Det är två sidor av samma mynt, men jag upplever inte att de skulle utesluta varandra. Det finns säkert en tendens till överfiske, men tittar du på hur mager strömmingen är visar det på att det finns brist på föda, säger han.
Nils sitter i samma korridor som svenska politiker, men säger att han inte drabbat samman med dem i fiskerifrågan. Däremot har han fört diskussioner om kustfiskets betydelse.
– Man borde understödja det fisket så mycket som möjligt och ha en mer grundläggande diskussion om kustfiskets omständigheter.
Han tycker över lag att det borde föras mer diskussion om hur fisket i Östersjön går till och inte bara om det ska vara tillåtet att fiska eller inte. Han lyfter Rigabukten som ett hoppfullt exempel.
– Den var väldigt förorenad och strömmingen där mådde extremt illa. 30 år senare har Rigabukten det mest välmående beståndet. Då har man inte förbjudit fiske i Östersjön under de här åren, men man har förbjudit en del former av fiske i Rigabukten och det har underlättat situationen.
Samma linje är Nordiska hållbarhetsutskottet inne på. Efter att EU-kommissionen kungjorde sin ståndpunkt om stopp på riktat sillfiske så gick hållbarhetsutskottet ut med förslag om att i stället införa begränsningar på det industriella trålfisket i ett försöka att rädda det småskaliga fisket.
– Vi menar att det är bättre att begränsa den industriella trålningen, än att införa ett totalt fiskestopp. Industritrålarna tar upp fisk för framför allt djurfoder. Vi är ute efter att bevara det småskaliga yrkesfisket så att vi kan fortsätta äta strömming och fortsätta gynna turism och kulturarv, säger Simon Holmström, tidigare parlamentariker från Åland och medlem i det nordiska Hållbarhetsutskottet i ett pressmeddelande.
”Inom den nordiska familjen måste vi i högre grad agera för att förhindra att ekologiska system riskerar att slås ut. Hur ekosystem och hur marint liv fungerar kan inte stängas in eller avgränsas med konstgjorda gränser varför Norden bör spela en betydande roll för multilateralt miljösamarbete. I det här fallet handlar det om att aktivt begränsa industriellt trålfiske i så stor del av Östersjön som möjligt.”
Så står det i medlemsförslaget för ett mer hållbart strömmingsfiske i Östersjön.
Begränsad kvot för humankonsumtion?
Nils Torvalds tycker att strömmingen som fiskas i Östersjön borde användas mer ”noggrant”.
– I min barndom åt vi strömming. Vi borde titta på att ersätta det som går till exempelvis mink- eller rävmat med annat. Strömmingen är lite väl värdefull för att användas för det, säger Nils Torvalds.
Han är inte ensam i de finländska EU-kretsarna att tycka det. Finländska EU-parlamentarikern Sirpa Pietikäinen har sagt till YLE att man kunde överväga en kvot på fyra till tio procent av den strömming som fångas i dag, eftersom det är den andel av den totala strömmingsfångster som idag landar på det finska matbordet. Då uppstår förstås snabbt frågan i Finland om vad fiskodlingarna ska använda till foder om fångad strömming i stället går till humankonsumtion.
– Det finns forskning som säger att en del av fodret kan ersättas med odlade alger. Man borde se på vad det finns för utvecklingsmöjligheter, säger Torvalds.
Men debatten i Finland gällande fisket har i princip tystnat sedan kvoterna för 2024 fastställdes. Med några få undantag:
”Strömmingsfisket och därmed fiskenäringen i Finland är tryggad i och med EU:s nya linjedragning – men är den långsiktigt hållbar?”, skriver Tommy Westerlund i en ledare i Hufvudstadsbladet den 26 oktober.
Samtidigt skärps tonläget i Sverige ytterligare, åtminstone i delar av det politiska fältet.
”Det räcker nu inte att ta små myrsteg i rätt riktning och hoppas att det ordnar sig. Östersjön har pressats av decennier av överfiske och det finns nu över huvud taget inga marginaler kvar. (…) I väntan på att en stämningsansökan av ministerrådet behandlas är den viktigaste åtgärden i närtid att införa ett totalstopp för det svenska industriella trålfisket i hela Östersjön”, skriver Miljöpartiets Per Bolund, Rebecka Le Moine och Emma Nohrén i en debattartikel i DN den 3 november.
Så vem har rätt och vem har fel?
Vi på BalticWaters stödjer fullt ut att vetenskap och politik – både inom länder och länder emellan, stöter och blöter olika synssätt. Det är viktig del i en fungerande demokratiskt och kunskapsbaserad debatt. Samtidigt kan vi inte bortse från flera fakta. Det vi vet är att Östersjötorsken kollapsade 2019 och att kvoten varit 0 sedan dess. Vi vet att sillkvoten minskat från cirka 300 000 ton på 1980 talet, till en kvot på 40 000 ton 2024. Vi vet att fisken växer långsammare och blir könsmogen tidigare. Vi vet att ICES redan nu larmat om att sillbeståndet nått kritiska nivåer, något som föranledde EU-kommissionen att föreslå 0 kvot på allt riktat sillfiske inför 2024, något som också har lagstöd i artikel 4.6 i MAP . Avslutningsvis vet vi också att socioekonomiska överväganden hittills alltid vägt tyngre än havsmiljön.
Sammantaget kan det vara så att ministerrådet fattat ett beslut som står i strid med gällande lag och att rådet inte beaktat hela ICES rådgivning, utan endast valda delar – de delar som passar de egna prioriteringarna och som fortsatt gynnar det storskaliga industrifisket på bekostnad av Östersjöns miljö. Vi menar därför att valet idag står mellan att fortsätta fiska ett litet tag till, för att sen finna sig i att fisken är slut. Eller, att vi agerar idag för att rädda fisken och fisket, samt Östersjöns miljö, för framtiden.
– Konrad Stralka, vd
Vill du läsa artikeln på finska? Ladda ned Syväsukellus: Sillipolitiikka yli rajojen – Ruotsi vs. Suomi osa 3 här.
