FAQ om industrifisket i Östersjön
Senast uppdaterad 2025-11-06
Varför ska vi inte tråla i Östersjön?
Östersjön är ett grunt och artfattigt hav med långsamt vattenutbyte. Havet omgärdas av högindustrialiserade länder där det bor ca 90 miljoner människor. All mänsklig aktivitet, tillsammans med klimatförändringarna, stressar livet i Östersjön på olika sätt.
I årtionden har människan bedrivit ett intensivt fiske i Östersjön, så intensivt att flera arter har tryckts tillbaka och i vissa fall kollapsat. Sedan 2019 respektive 2022 har det varit förbjudet med riktat fiske av torsk i Östersjöns östra och västra bestånd, men trots det har bestånden ännu inte återhämtat sig. Om ett överfiske stoppas för sent kan beståndet få svårt att återhämta sig, även om fisket förbjuds.
Med anledning av havets utsatta situation och den otillfredsställande biologiska statusen för Östersjöns fiskbestånd, avråder BalticWaters från storskalig trålning i Östersjön.
Idag används inte trål i insjöar för att fiskare vill undvika risken att fiska för hårt på en art så att den inte klarar att återhämta sig. BalticWaters anser att storskalig trålning av samma anledning bör förbjudas i Östersjön – det är ett innanhav med en unik ekologi och flera hotade fiskpopulationer.
Vad är industrifiske?
Med industrifiske menar vi det storskaliga fisket som fiskar med båtar större än 24 meter och använder aktiva redskap så som trål. Vi menar alltså inte småskaliga kust- eller fritidsfiskare.
Tjugo av de största båtarna som fiskar i Östersjön tar upp ca 95 procent av den svenska fångsten av sill/strömming och skarpsill, och omkring 90 procent av fångsten går till foderindustrin där den mals ner till fiskmjöl som används i bland annat fiskodlingar och minkuppfödning.
Kan man äta sill/strömming och annan fisk från Östersjön?
Sill, eller strömming som fisken heter norr om Kalmarsund, är nyttig mat som innehåller proteiner, järn och omega 3-fetter. Förekomsten av miljögifter i sill och strömming har dock skapat oro kring att äta fisken. Livsmedelsverkets rekommendationer är att de flesta kan äta sill och strömming från Östersjön en gång i veckan, undantaget barn, ungdomar, kvinnor som planerar att bli gravida, gravida och ammande.
Samtidigt visar studier att långsamväxande strömming i norr ansamlar högre halter miljögifter under sin livstid än strömming i söder som växer snabbare. En rapport av IVL Svenska Miljöinstitutet, som undersökt halter av dioxiner och PCB:er i strömming längs Svealandskusten, konstaterar att det finns stora geografiska skillnader i innehåll av miljögifter i sill och strömming. I södra delarna av Svealandskusten är halterna särskilt låga. Dessutom kan halterna minska till en tredjedel om man tar bort huvud, inälvor, buklist och skinn, där dioxin och PCB ansamlas. Som ett resultat kan man kan äta minst dubbelt så mycket sill. I strömmingsfiléer som säljs i butik är dessa delar borttagna. Med en högupplöst förvaltning, som tar hänsyn till geografiska skillnader i halterna miljögifter hos strömming, kan mer sill och strömming från Östersjön säljas som mat till människor.
Som konsument behöver man inte oroa sig för att bidra till Östersjöns miljöproblem om man äter sill och strömming fångad i Östersjön, då omfattningen av det småskaliga konsumtionsfisket är begränsat och oftast bedrivs med skonsamma redskap.
De rekommendationer som finns från exempelvis Livsmedelsverket gäller främst feta fiskar som sill och strömming. Magra fiskar så som torsk och svartmunnad smörbult innehåller generellt låga halter av miljögifter.
Vad är dioxin?
Dioxin är ett samlingsnamn för en grupp gifter som bland annat kan bildas vid förbränning av ved och avfall, klorblekning samt vid tillverkning av vissa kemikalier. Dioxiner är långlivade och kan tas upp och ansamlas i organismer.
Dioxiner kommer till Östersjön via olika vägar – vissa kommer direkt till havet från platsen där de tillverkas, andra ämnen når Östersjön via atmosfäriskt nedfall som exempelvis damm, regn och snö.
Förekomsten av dioxin i fisk, och hälsorisken för oss människor kopplat till förtäring av fisk, beror på flera olika faktorer som du kan läsa mer om hos Livsmedelsverket. Mer om dioxiner i fisk finns att läsa här.
Varför pratas det så mycket om trålning längs kusten?
De senaste åren har storskaliga industritrålarfartyg börjat fiska allt närmre kusten under vinter och tidig vår. Det är den tid på året när sill och strömming ofta ansamlas för att vandra mot kusten för lek. För båtar över 24 meter fångades mellan åren 2020 och 2024 51 procent av sillen i kustnära områden, det vill säga 4 – 12 sjömil från kusten. De årliga variationerna i fångsterna är dock stora.
SLU Aqua menar att detta storskaliga trålfiske riskerar att påverka lokala lekbestånd av sill och strömming negativt. En utflyttning av trålgränsen från dagens 4 till 12 sjömil kan skydda delpopulationer av sill och strömming under deras lek.
Vad innebär en utflyttad trålgräns?
År 2021 uppmanade riksdagens miljö- och jordbruksutskott regeringen att flytta ut trålgränsen, från 4 sjömil (7,4 km) till 12 sjömil (22,2km) för stora trålarfartyg över 24 meter. Syftet var att skydda lekande sill och strömming samt värna tillgången på mat för kustlevande fisk. Åtgärden skulle också gynna det småskaliga kustnära fisket som i många år sett sina fångster försvinna när de industriella trålfartygen fiskat stora mängder fisk vid kusterna.
Sedan 1 februari 2025 har trålgränsen flyttats ut på prov i delar av centrala Östersjön, från norra Öland upp till gränsen mot Bottenhavet. Syftet är att utvärdera effekterna på sill- och strömmingspopulationernas biomassa samt deras storleks-, bestånds- och åldersfördelning. Åtgärden genomförs inom ramen för ett vetenskapligt projekt som ska utvärderas i april 2027.
Parallellt med det vetenskapliga projektet undersöker Havs- och vattenmyndigheten vad som krävs för att Sverige ska kunna flytta ut trålgränsen till 12 sjömil från kusten längs hela Östersjön, från Skanör till Haparanda (inkl. Öland och Gotland), och vad en sådan åtgärd skulle innebära. Förhoppningen är att ett sådant trålförbud skulle kunna ge positiva effekter på mängden och andelen stor strömming längs kusten.
Vilka arter fiskas i Östersjön?
I dag fiskas främst sill/strömming och skarpsill för kommersiellt syfte. Fram till 2019 fiskades även torsk från Östersjöns östra bestånd, men när beståndet kollapsade samma år förbjöds allt torskfiske i Östersjön, ett förbud gäller än idag. År 2022 stoppades även yrkesfisket på det västra torskbeståndet. Dock förekommer fortfarande bifångster av torsk från båda bestånd, framför allt i fisket efter plattfisk så som rödspätta.
I Östersjön fiskas även lax, siklöja, ål, gädda och abborre.
Återhämtar sig torsken i Östersjön?
Nej, det finns idag inga tecken på återhämtning för torsken i Östersjön, varken i det östra eller västra beståndet, trots flera år av förbud mot riktat fiske.
Forskningen följer löpande hur bestånden utvecklas. Enligt den senaste bedömningen (2025) av det östra beståndet har tillväxten, konditionen (vikt i förhållande till längd) och storleken vid könsmognad minskat kraftigt. Det västra beståndet består enligt den senaste bedömningen (2025) av extremt få lekmogna fiskar och har samtidigt en hög dödlighet bland unga individer. Faktorer som påverkar båda bestånden är dåliga syreförhållanden i bottnarna och varmare vatten till följd av klimatförändringarna. Sammantaget tyder allt detta på att bestånden mår mycket dåligt och har dålig möjlighet att föröka sig.
Hur mår sillen i Östersjön?
Populations- och kvotutvecklingen för sill och strömming i Östersjön följer idag liknande mönster som vi tidigare såg innan Östersjötorsken kollapsade. Från forskare kommer signaler om att sillbeståndet i centrala Östersjön fiskas för hårt och att antalet lekmogna fiskar är få. Kurvan över sillbeståndets utveckling visar alltså på likheter med det östra torskbeståndet innan det kollapsade (se figur nedan). Andra likheter mellan torsk- och sillbeståndens utveckling är att sillen precis som torsken blir könsmogen tidigare, växer långsammare och blir magrare.
Det finns rapporter om att sillen i centrala Östersjön visar tecken på återhämtning. År 2024 höjdes fiskekvoten med 108 procent jämfört med året innan. ICES råd inför fastställandet av fiskekvoter 2026 visar en fortsatt positiv utveckling när det gäller antalet lekmogna fiskar. Men beståndet är nära gränsen där reproduktionen antas vara kraftigt försämrad. Beståndet är också under gränsen där åtgärder måste vidtas för att beståndet ska återgå till långsiktigt hållbara nivåer. ICES rådgivning innehåller dessutom många osäkerheter, exempelvis brister i data som ligger till grund för analyserna, vilket innebär att råden bör tolkas med försiktighet.
Vem fiskar vad i Östersjön?
Sill
Sillen i Östersjön förvaltas som fyra olika bestånd: Centrala Östersjön, Rigabukten, Bottniska viken och det vårlekande beståndet i västra Östersjön. Jämfört med toppnoteringar har beståndens storlek minskat kraftigt över tid. I Bottniska viken har sillbeståndet minskat med knappt 60 procent mellan 1991 och 2024, i centrala Östersjön är minskningen över 70 procent mellan 1966 och 2024, och i västra Östersjön har sillbeståndet minskat med över 75 procent mellan 1992 och 2024.
I Rigabukten bedrivs fiske enbart av Estland och Lettland. I Bottniska viken är det enbart Finland och Sverige som innehar fiskekvoter.
Enligt siffror från 2022 – 2024 är Sverige den tredje största fiskenationen när det kommer till sill och strömming i centrala Östersjön. Enbart Ryssland och Polen fiskar mer sill. Östersjöländernas kvotandel av sill och strömming kan du läsa om i vår faktabank.
Skarpsill
Skarpsill i Östersjön förvaltas som ett enda bestånd och fiskas av åtta länder. Polen och Sverige har störst kvot, där Polen står får 29 procent och Sverige för 20 procent.
Skarpsillen är det enda kommersiella fiskbestånd i Östersjön som mår förhållandevis bra, bortsett från sillen i Rigabukten. Men under åren 2021 till 2023 var tillskottet av ungfiskar till beståndet på rekordlåga nivåer. Samtidigt var fisketrycket på skarpsill under 2024 högre än vad som anses hållbart enligt EU:s fiskerilagstiftning, då Ryssland fiskade mer än väntat. Kriget i Ukraina har dessutom avbrutit datadelning mellan ryska och europeiska forskare, vilket ytterligare försvårar en tillförlitlig bedömning av beståndet och dess utveckling. Det är också svårt att skilja på sill och skarpsill, vilket gör att fångst inrapporteras felaktigt till myndigheterna och på så sätt bidrar med ytterligare osäkerhet i ICES råd.
Andra fiskarter och dess råd och fångster kan du läsa mer om här:
Hur mycket tjänar samhället på industrifiske?
För både stat och samhälle är det storskaliga industrifisket mycket olönsamt. Enligt nationalekonomen Stefan Fölster skapar det storskaliga fisket nettokostnader på 137 miljoner kr/år, en nota som skattebetalarna står för. Kostnaderna består av subventioner, arbetslöshetsersättning, undantag från bränsleskatter och administrativa kostnader.
Om det storskaliga industrifisket skulle begränsas till 25 procent av Östersjöns yta kan samhället i stället tjäna 260 miljoner kr/år. Det aktuella värdet av den framtida vinsten (nuvärdet) blir totalt 8,6 miljarder kronor över 50 år. Om det storskaliga industrifisket stoppas helt beräknas den årliga vinsten till 240 miljoner kr/år med ett nuvärde på totalt 13,9 miljarder kr över 50 år. Ett restriktivare storskaligt fiske har alltså ett högre samhällsekonomiskt värde över tid. Läs mer om fiskets kostnader i vår faktabank.
Varför är det viktigt att bevara fiskarter och bestånd?
När en art ökar eller minskar i ett havsområde kan det skapa effekter i hela ekosystemet. Sillen, eller strömmingen som den kallas norr om Kalmarsund, är kanske en av de mest betydelsefulla arterna för Östersjöns ekosystem. Den utgör födobas för fisk, däggdjur och fågel. Minskningen av sill och strömming har bidragit till en spiggvåg – som SLU-forskaren Ulf Bergström liknar vid ”gräshoppssvärmar”. Spiggens ökning skapar problem i ekosystemet då de äter andra arters ägg och larver.
Forskning visar att förlusten av rovfiskar också kan påverka ekosystemens funktion och indirekt bidra till övergödningsproblematiken. När de stora fiskarna blir färre leder det till att deras bytesdjur – sill och skarpsill, som äter zooplankton, blir fler, vilket i sin tur innebär att de planktonätande smådjuren blir färre. Med färre zooplankton som äter alger, förstärks effekten av övergödning.
Vad menas med att det finns olika populationer av sill och strömming?
Sillen är en marin art som anpassat sig till Östersjöns bräckta vatten, och som kan leka i salthalter så låga som 2–3 promille jämfört med Atlantsillens 35 promille. En annan tydlig anpassning till Östersjön är att en genetisk förändring hos strömmingen har bidragit till att fiskens ögon är anpassade för ljusmiljön i Östersjöns grumliga vatten. Skillnaderna mellan Atlantsill och strömming innebär att det är viktigt att bevara de lokala sillpopulationerna i Östersjön. Om de skulle försvinna går det inte att återetablera sillen genom utsättningar med fisk från andra havsområden, eftersom de inte är genetiskt anpassade till Östersjöns vatten.
Hjälper det att bojkotta sill och strömming från Östersjön i affären?
Nej. Dels är det svårt att få tag på fisk från Östersjön i matbutiken, dels är den mängden fisk som fiskas för att bli mat för människor så pass liten att den inte bidrar till att utarma sillpopulationerna i Östersjön. Det storskaliga foderfisket står för huvuddelen av fångsten. 2024 gick 90 procent av den svenska fångsten av sill och skarpsill till fiskmjöl för bland annat laxodlingar, minkfarmar och kycklingproduktion.
Vem bestämmer hur mycket fisk som får fiskas i Östersjön?
Fiske av kommersiella arter i Östersjön, såsom sill och torsk, förvaltas genom EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Det är EU:s ministerråd i form av fiskeministrarna (i Sveriges fall landsbygdsministern) från respektive EU-land som varje år beslutar om kvoterna för arterna som får fiskas under kommande år. Besluten baseras på vetenskapliga råd från Internationella havsforskningsrådet (ICES) som är ett nätverk av över 6000 forskare från mer än 700 marina institut från drygt 20 länder.
Hur beslutas fiskekvoterna och varför har det fiskats för mycket?
Kvotbesluten baseras på MSY (Maximum Sustainable Yield) som är ett teoretiskt koncept om hur uttag av fångst kan maximeras långsiktigt utan att riskera fiskpopulationernas återväxt. Det finns dock flera problem med MSY. Som förvaltningsmodell är problemet med MSY att kvoter sätts per fiskart, utan att hänsyn tas till hur arterna påverkar varandra och därmed ekosystemet i havet. Förvaltningen tar inte heller hänsyn till storleks- och åldersfördelningen inom olika bestånd, eller genetiska skillnader mellan olika populationer inom ett bestånd, vilket kan få stora konsekvenser för beståndens förmåga till reproduktion. Ytterligare ett problem är att politiker ofta satt kvoterna för högt, många gånger över de vetenskapliga råden, eftersom socioekonomiska intressen har fått företräde framför Östersjöns miljö och fiskens välmående. De socioekonomiska tillgångar som politikerna värnat har dock visat sig inte finnas, tvärtom är det storskaliga fisket som bedrivs i Östersjön en dålig affär för skattebetalarna.
Fiske som baseras på MSY kan resultera i att fiskbestånd successivt utarmas och som i Östersjötorskens fall – även kollapsa. BalticWaters anser att det behövs en ny förvaltningsmodell som sätter miljön, ekosystemet och naturresursen först, och inte det storskaliga fiskets intressen. Läs mer om vårt arbete för en långsiktigt hållbar fiskeripolitik på vår hemsida.
Hur kan svenska politiker påverka kvoterna som bestäms på EU nivå?
Fiskeripolitiken styrs av EU genom den gemensamma fiskeripolitiken (GFP). Det betyder att det kan vara svårt för ett enskilt land att införa åtgärder för de kommersiella arterna som fiskas på internationellt vatten utan stöd av andra EU-länder. Men det betyder inte att Sverige inte kan påverka lagstiftningen.
Sverige har länge försökt agera progressivt inom EU när det kommer till miljö och naturvård och varit pådrivande vid utformningen av den gemensamma fiskeripolitiken. BalticWaters tror att Sverige fortsatt kan spela en nyckelroll för att påverka våra grannländer och driva på för nödvändig förändring. Sverige har den längsta kusten mot Östersjön av alla länder som gränsar till havet. Dessutom är den svenska opinionen mycket stark för att regeringen ska driva på för ett kraftigt minskat storskaligt fiske.
I vilka vatten har Sverige rådighet och finns det undantag?
Sverige beslutar på egen hand om fiskekvoter och åtgärder i våra svenska sjöar, åar och älvar samt inom vår egen territorialgräns i havet (området som sträcker sig från kusten och ut till 12 sjömil från kusten). Sverige har ingått avtal med Finland och Danmark som ger dessa länder rätt att fiska inom den svenska territorialgränsen. Sverige kan dock välja att bryta eller omförhandla avtalen.
Är det säl och skarv som äter upp fisken i Östersjön?
Fiskpopulationer påverkas av många faktorer, inte bara av säl och skarv. Därför är det svårt att skilja sälen och skarvens effekter från annan påverkan, enligt en omfattande kunskapssammanställning från SLU. Generellt stämmer det dock inte att säl och skarv påverkar fisken mer än själva fisket. Säl och skarv kan däremot ha en negativ påverkan på fiskpopulationer lokalt, särskilt om populationen redan är i dåligt skick på grund av andra orsaker.
Kunskapsläget gällande sälens effekt på fiskpopulationerna är mycket begränsat. Generellt pekar forskningen på att sälars predation på bestånden av torsk, sill och skarpsill är liten jämfört med påverkan från fiske och miljöfaktorer. Vad gäller storskarvens påverkan är den oftast liten i friska ekosystem.
Fisket är den aktivitet som har störst påverkan på Östersjöns ekosystem och även det som bidrar mest till våra kommersiella fiskbestånds dåliga status. Fiske är dessutom en faktor vi människor rår över till hundra procent, till skillnad från andra faktorer som påverkar fiskpopulationerna negativt. Därför anser BalticWaters att det är viktigt att kraftigt begränsa eller helst stoppa det storskaliga fisket i Östersjön.
BalticWaters menar att säl och skarv behöver förvaltas, men anser samtidigt att det viktigaste är att hantera det största problemet först: det storskaliga fisket. Vi tror att en förändring av fiskeriförvaltningen är nödvändig för att långsiktigt värna Östersjöns ekosystem och säkerställa att fiskpopulationernas välmående. Läs mer om vårt arbete för en långsiktigt hållbar fiskeripolitik på vår hemsida.
Hur påverkas Östersjön och dess fiskpopulationer av olika miljöfaktorer?
Övergödningen ökar mängden alger som, när de dör och bryts ned på botten, förbrukar stora mängder syre. I förlängningen leder det till låga syrehalter och en försämrad bottenmiljö för de fiskar som uppehåller sig där.
Klimatförändringen leder till ett varmare hav, och ändrade nederbördsmönster, där vissa områden kan få mer nederbörd vilket kan påverka salthalten i Östersjön. Varmare vatten kan lokalt försvåra leken för fisk som är beroende av kalla vatten samtidigt som en minskad salthalt påverkar äggens flytförmåga. Klimatförändringen förväntas förändra ekosystemet i sin helhet, där vissa arter gynnas och andra missgynnas – vilket också kommer påverka olika fiskpopulationer. Födokonkurrens hos fisk som ett resultat av selektivt fiske, parasiter och syrebrist kan försämra fiskens allmänna kondition. Uppmatningsförsök med torsk visar att god tillgång på mat kan motverka sådan stress.
Sammantaget påverkar olika miljöfaktorer fiskens förmåga att reproducera sig och växa till. Vi måste arbeta för att minska överfisket och övergödningen, minimera klimatförändringen och minska mängden miljögifter och hormonstörande ämnen som läcker ut i haven.
Är det den dåliga havsmiljön som orsakar problem för fisken i Östersjön?
Övergödning, klimatförändringar och miljögifter påverkar Östersjöns ekosystem på olika sätt. Exempelvis bidrar övergödning till sämre syreförhållanden nära havsbotten där arter som torsk lägger sina ägg. Om det råder syrebrist dör äggen och förutsättningarna för torskens reproduktion försämras. Likaså kan klimatförändringar leda till både ett varmare och mer utsötat Östersjövatten. Det är faktorer som kan påverka fiskens reproduktion och långsiktiga överlevnad negativt.
Vi måste vara extra försiktiga med livet i Östersjön. Om vi förlorar någon av Östersjöns nyckelarter, så som sill och strömming, kan det få oåterkalleliga konsekvenser för hela ekosystemet. Dilemmat är att det kommer att ta lång tid innan vi ser effekter av åtgärder vi gör i dag som mildrar klimatförändringens och övergödningens effekter på ekosystemet i Östersjön. Trots att man inte alltid ser effekter i närtid är det viktigt att behålla motivationen för att minska såväl övergödningen som våra klimatutsläpp.
Jag har hört att det finns gott om fisk i Östersjön, vad svarar BalticWaters på det?
När vetenskapen varnar för krympande bestånd, kan fiskare ibland hävda motsatsen. Det kan bero på att fiskarna söker fisk på annat sätt än forskarna. Yrkesfisket söker aktivt efter fisken, oftast med ekolod, för att sedan bedriva fiske där de största ansamlingarna av fisk finns. Forskarna söker av ett område oavsett om det finns fisk där eller inte. Resultatet blir att forskarna kan hitta relativt lite fisk sett till en totalareal, medan fiskare kan ha hittat en större ansamling i en mindre del av samma område (se bild, där de mörkblå områdena visar var fisken finns och prickarna visar var de olika grupperna fiskar).
Vet vi tillräckligt om hur fisken i Östersjön mår?
Ja, det finns mycket forskning och utredningar som visar vad som måste göras. Det finns inga skäl till att vänta med att vidta åtgärder eller fatta nödvändiga beslut. En av de mest omfattande genomgångarna av kunskapsläget gjordes bland annat av miljömålsberedningen i utredningen Havet och Människan (2020). Läs mer om fiskpopulationernas status i SLU Fiskbarometern som uppdateras varje år.
