Östersjöbrief 75: Sillen – vår mest lättillgängliga krismat?

Sillen var en av livlinorna för hungriga svenskar under andra världskriget. Om Östersjöns sillpopulationer får återhämta sig bidrar det både till ett levande hav och en ökad svensk livsmedelsberedskap. Trots fiskens potential ges den litet utrymme i regeringens uppdaterade livsmedelsstrategi – en missad chans i en tid när våra inhemska råvaror är viktigare än någonsin.

Våren 1940 stod Sverige inför en ny verklighet. Dagen efter nazisternas anfall mot Danmark och Norge stängdes livsmedelsimporten via Skagerrak. Plötsligt blev importvaror som kött, spannmål och olja svåra att få tag i. Sverige blev avskuret från omvärlden och ransoneringen av matvaror tog fart.

Under krigsåren 1939–1945 hotade livsmedelsbrist i Sverige. Få livsmedel undgick ransonering – sill och strömming var ett av undantagen och kom att spela en viktig roll för hungriga svenskar. Så snart en fångst gick till försäljning blev det snabbt kö på gator och torg.

Illustration: Sofie Handberg

Anledningen till att sill och strömming undkom ransoneringen är enkel – den simmar fritt i havet och påverkas inte av vare sig handelsblockader eller missväxt i jordbruket. Den kräver heller inte gödsel, utsäde eller underhåll för att reproducera sig och växa. Den förvaras dessutom relativt säkert i havet och kan tas upp efter behov, till skillnad från grödor som måste skördas och sedan tas om hand.

Sill och strömming är smart och bra mat både i freds- och kristider. Om det råder inga tvivel.

Det är därför beklagligt att Livsmedelsstrategin 2.0, regeringens uppdaterade handlingsplan för Sveriges livsmedelsproduktion, ger fisk från Östersjön ett så litet utrymme. Det är en missad möjlighet i en värld där osäkerheterna blir fler för varje dag som går.

Återuppbyggnad är en förutsättning

Livsmedelsstrategin 2.0 kommer rätt i tiden. I ljuset av det rådande världsläget med ökat fokus på europeisk och nationell säkerhet är det nödvändigt att den inhemska livsmedelsförsörjningen uppmärksammas och vässas. Och fisk från Östersjön är inte helt och hållet bortglömd – strategin erkänner potentialen och menar att åtgärder som återuppbygger fiskpopulationerna är prioriterade för att sjömatsproduktionen ska kunna öka.

Det är just det som är utmaningen – de svaga fiskpopulationerna. För livskraftiga populationer är en förutsättning om fisken ska kunna bidra till att mätta tomma magar i bistrare tider. Därför måste arbetet med att återuppbygga populationerna starta omgående. För det är möjligt att återigen få livskraftiga populationer – det visar internationella exempel. Men ofta har det tagit längre tid för populationer att återhämta sig än förväntat, därför har vi inte tid att vänta.

Verktygen finns och takten kan öka

Livsmedelsstrategin 2.0 har ingen tydlig lösning på hur fisken ska tillåtas öka i Östersjön. Den slår fast att det krävs ”en helhetssyn för att säkerställa en hållbar fiskeriförvaltning och efterföljande värdekedja” och tillskriver Jordbruksverkets handlingsplan för den blå värdekedjan stor betydelse. Handlingsplanen är bra – den innehåller viktiga åtgärder, som exempelvis att förvaltningen behöver beakta fiskpopulationernas storleks- och åldersfördelning. Frågan är om regeringen avser realisera handlingsplanen, som legat på regeringens bord sedan september 2024.

Bland våra grannländer finns idag en ovilja att påbörja en större återuppbyggnad – man vill fortsätta fiska som vanligt, tills det tar stopp. Det har Sverige inte råd med, och vi måste därför fortsätta ta strid för fisken, havet och vår egen livsmedelsförsörjning och beredskap. Verktygen för att stärka arbetet med att återuppbygga fiskpopulationerna finns redan i befintliga regelverk, men implementeringen släpar efter.

Det finns flera saker regeringen kan göra både på hemmaplan och i samarbete med andra länder, bilateralt och via EU. Havsmiljöpropositionen, regeringens åtgärdspaket, är ett steg i rätt riktning. Men takten i genomförandet kan öka.

Sillfiléer från Östersjön kan bidra till den svenska livsmedelsberedskapen – om populationerna tillåts återhämta sig.

Livsmedelsstrategin 2.0 är en välkommen och nödvändig uppdatering av den svenska livsmedelsstrategin. Tyvärr missar den i mångt och mycket möjligheten att ta tillvara fisken i Östersjön och dess betydelse, särskilt ur ett beredskapsperspektiv.

Men kanske finns det möjlighet att utveckla strategin – om man ska tro landsbygdsminister Peter Kullgrens ord under pressträffen är den nästan lika mycket en process som en produkt. I processen framåt bör därför fisk från Östersjön tilldelas sin rättmätiga betydelse, ackompanjerat av tydligt formulerade åtgärder som gör skillnad. För utan sill och strömming åren 1939 – 1945 hade svenskarna haft det tuffare, och utan sill och strömming idag riskerar vi att förlora viktiga måltider till hungriga magar om krisen slår till.  

Åtgärder som Sverige kan vidta på hemmaplan:

• Införa trålfiskeförbud i svenskt territorialhav (12 sjömil från kusten), vilket är på gång men ett fullskaligt genomförande dröjer.

• Införa transparenta kriterier för tilldelning av fiskekvoter och prioritera småskaligt fiske med låg miljöpåverkan.

• Anslå tillräckliga medel till Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen för att skärpa svensk fiskerikontroll i enlighet med lagen.

Åtgärder som Sverige kan vidta på EU-nivå:

• Följa upp Sveriges förfrågan till EU-kommissionen om införandet av storleks- och åldersfördelning i Internationella havsforskningsrådets (ICES) vetenskapliga rådgivning avseende sill och strömming.

• Be EU-kommissionen ge ICES i uppdrag att ta fram ett mer försiktigt mått än Maximum Sustainable Yield (MSY), för att på sikt ersätta det befintliga måttet med ett som bättre speglar ekosystemens gränser.

• Under tiden ett nytt mått tas fram, uppmana EU-kommissionen och andra medlemsländer att kraftigt minska uttaget av fisk redan nu – genom att flytta gränsen för hur mycket som anses möjligt att fiska utan att skada populationerna. Detta går att göra inom dagens förvaltningsramar, och skulle ge mer robusta vetenskapliga råd och sänka fisketrycket till en nivå som förhindrar beståndskollaps.  

Briefen i korthet

Under andra världskriget blev sillen och strömmingen viktig för Sveriges matförsörjning när importen stoppades. Och den kan bli lika viktig igen. Trots det ges Östersjöfisken ett begränsat utrymme i Livsmedelsstrategin 2.0, som visserligen nämner fiskens potential, men saknar tydliga åtgärder för att återuppbygga bestånden. Det arbetet måste påbörjas nu. Sillen är en viktig resurs i både freds- och kristider – och bör behandlas som det.