När EU:s ministerråd i oktober beslutade om nästa års fiskekvoter var Sverige det enda landet som sa nej till de höga nivåerna. Regeringens nej markerar ett viktigt skifte i svensk fiskeripolitik, men nederlaget i EU-förhandlingarna visar att nästa förändring måste ske på hemmaplan – svenska fiskekvoter bör fördelas i linje med dagens verklighet.
Det intensiva foderfisket har fundamentalt stöpt om förutsättningarna för hur dagens fiske kan bedrivas, och stressat flera bestånd till gränsen för kollaps. Dessutom slår klimatförändringarna mot fiskens reproduktion när havets salthalt och temperatur förändras. Fisken i dagens Östersjö växer långsammare och blir mindre. Det har skett en förändring i beståndens sammansättning som kräver en ny typ av förvaltning – bland annat behöver den svenska fördelningen av fiskekvoter ses över och moderniseras.
Behovet av en modernare kvotfördelning uppmärksammades nyligen när EU-kommissionen publicerade nya riktlinjer för hur medlemsländerna ska fördela sina kvoter. Kommissionen konstaterar att många länder inte fördelar kvot på ett sätt som möter de utmaningar som dagens fiske står inför, och att småskaliga kustfiskare särskilt missgynnas. Riktlinjerna uppmanar medlemsstaterna att se över sin nationella fördelning med hänsyn till miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. Transparens, god styrning och stöd till kustsamhällen framhålls som centrala principer.
Det är en tydlig signal från EU: dagens kvotsystem behöver reformeras. För Sveriges del är detta ett välkommet besked.
Nya utmaningar ställer nya krav
Idag bygger den nationella kvotfördelningen på tre kategorier: kustkvoten, regionalkvoten och de individuella överlåtbara fiskerättigheterna – det så kallade ITQ-systemet. Den största delen tillfaller den storskaliga pelagiska flottan, som tar omkring 90 procent av Sveriges sill- och skarpsillsfångster.
Denna fisk landas till största del i Danmark och används till foder, medan värdet som det skapar hamnar utanför Sverige. Samtidigt saknar svenska beredningshamnar stabil tillgång till råvara och kustfisket, som kan leverera mat till svenska konsumenter, trängs tillbaka.
När ITQ-systemet infördes för snart två decennier sedan fyllde det sitt syfte. Det minskade överkapaciteten i fisket och förbättrade flottans lönsamhet. Det var ett effektivt styrmedel för de problem svenskt fiske då stod inför. Men verkligheten ser i dag helt annorlunda ut. Östersjöns fiskbestånd är svaga, samtidigt som behovet av att öka svensk livsmedelsproduktion, och stärka den svenska livsmedelsberedskapen, är centrala och strategiska frågor.
Under dessa premisser är det svårt att motivera ett system som premierar export av svenskfångad fisk till dansk foderindustri, parallellt med att inhemsk livsmedelsproduktion och kustsamhällenas ekonomi försvagas.
EU-kommissionens nya riktlinjer gör dessutom en central poäng. Kustfiskare är särskilt utsatta för de förändringar som präglar dagens fiske, så som klimatförändringar, höga energikostnader och invasiva arter. Samtidigt står kustfiskarna för tre fjärdedelar av EU:s fiskeflotta och nära hälften av sysselsättningen, men får ofta en begränsad del av kvoterna.
Obalans i kvotfördelningen påverkar svensk livsmedelsförsörjning
I Sverige begränsar de svaga fiskbestånden ett större nyttjande av kustkvoten, den kvotandel som tillfaller det småskaliga kustfisket. Samtidigt är regionalkvoten, som tillfaller fartyg som enbart fiskar och landar i Östersjön, så liten att den inte ger den förutsägbarhet som svenska beredningshamnar behöver. Utan förutsägbara landningar är det svårt för kustfisket att växa och för Sverige att stärka sin egen råvaru- och livsmedelsförsörjning.
Det är just denna obalans som kommissionens nya riktlinjer vill komma åt. Riktlinjerna uppmanar länderna att använda kvotfördelningen för att främja selektiva redskap, lokalt värdeskapande, ekologisk hållbarhet och sociala hänsyn. Om regeringen menade allvar när de reserverade sig mot ministerrådets kvotbeslut i oktober, så borde de följa EU-kommissionens uppmaning och förändra kvotfördelningen i Sverige – redan inför nästa år.
Fler perspektiv bör vägas in
Ett första steg vore att bredda beslutsunderlaget. I dag beslutar Havs- och vattenmyndigheten om fördelningen av svenska fiskekvoter, men både Jordbruksverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har viktiga perspektiv som borde vägas in. En samlad bedömning av fiskets roll för ekonomin, miljön och beredskapen skulle ge en stabil grund för en mer ansvarsfull fördelning av nästa års fiskekvoter.
Om det finns en lärdom att dra från ITQ-systemets införande så är det att Sverige kan skapa styrmedel som får effekt. Nu krävs ett nytt styrmedel som möter dagens behov. En kvotfördelning som styr mot starkare fiskbestånd, högre värdeskapande i Sverige, ökad livsmedelsberedskap och ett kustnära fiske som kan leverera mat till svenska konsumenter.
Briefen i korthet
Regeringens nej till 2026 års fiskekvoter i Östersjön måste följas av en modernisering av hur svenska kvoter fördelas mellan olika fiskefartyg. Fördelningen behöver anpassas till aktuella behov av ökad livsmedelsberedskap och återuppbyggda fiskbestånd, samtidigt som lokalt och nationellt värdeskapande stärks. EU-kommissionens nya riktlinjer om att varje land ska se över sin fördelning är ett stöd i det arbetet. Ett första steg vore att låta Jordbruksverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten, samråda om kvotfördelningen.
Läs vår debattartikel i SvD om kvotfördelningen: ”Följ upp ny modig linje för Östersjön” 23 november, 2025
