Medan isarna långsamt lägger sig över våra vikar går ännu ett händelserikt år med projektet Levande vikar mot sitt slut. Hösten har kantats av fortsatta och nya åtgärdsförsök i projektvikarna. Samtidigt för utvärderingsarbetet forskarna succesivt närmare svaret på vilka processer som ligger bakom vikarnas miljötillstånd – och hur det kan förbättras.
Kan aluminium binda fosfor i grunda bottnar?
Hösten har varit särskilt händelserik i Högklykeviken på Gräsö utanför Öregrund. Arbetet har fortsatt med den aluminiumbehandling, även kallad fosforfällning, som inleddes tidigare i år. Kraftigt förhöjda nivåer av fosfor har tidigare uppmäts i viken, vilket bidragit till vikens övergödda och grumliga vatten. Och genom att blanda ner en aluminiumlösning i sedimentet ska en stor del av fosforn kunna bindas. Åtgärden har tidigare använts i djupare sjöar och havsvikar, men testas nu alltså för första gången i grundare miljöer.
– Miljön i djupa och grunda havsvikar skiljer sig åt mycket, därför är det viktigt att utvärdera aluminiumbehandling noga i de båda miljöerna, säger Emil Rydin, docent i limnologi och forskare i projektet.
I oktober lades en tredje dos av aluminiumlösningen ut i viken och ett sista behandlingstillfälle är planerat till maj eller juni nästa år. Fram tills dess fortsätter forskarna med provtagningar för att kunna följa effekten av åtgärden, och hur vattenkvaliteten i viken förändras.
Till vänster: Den så kallade läggaren som används för aluminiumbehandlingen. Till höger: Aluminiumlösningen som används för att binda fosfor. Foto: Linda Kumblad, BalticWaters/Stockholms universitet.
Ett erosionsskydd ska stoppa näringstillförseln
För att aluminiumbehandlingen ska leda till en varaktig förbättring i Högklykeviken måste även tillförseln av nya partiklar och näringsämnen minska. Forskarnas undersökningar tyder på att erosion i kanalen är huvudorsak till det grumliga vattnet och den kraftigt förhöjda halten av fosfor i viken. Den bakomliggande orsaken tros vara en omfattande muddring som utfördes för ungefär 25 år sedan. Muddringen verkar ha blottlagt näringsrika lerlager i bottensedimenten och förändrade vattenflödet, vilket än i dag transporterar partiklar och näringsämnen från de blottlagda lerlagren in i viken.
Forskarna försöker nu gå till botten med problemet. För att övertäcka de läckande muddringssåren har de under hösten byggt ett erosionsskydd. Under november och december har kanalens kanter och botten täckts med sten som ska hindra vattnet från att skölja över de blottlagda lerytorna, och därmed minska inflödet av näringsämnen och partiklar till viken.
Håkan, som sköter grävskopan, har sällskap av hunden Gorm på båten. Foto: Linda Kumblad, BalticWaters/Stockholms universitet.
– Sedimenten är ett tidsarkiv där vanligtvis en halv centimeter byggs på varje år. Det gör att man kan följa perioder av utsläpp, som till exempel miljögifter, i de olika sedimentlagren, berättar Emil Rydin, forskare i projektet
Till vänster: Kanalen innan erosionsskyddet är på plats. Till höger: Efter att stenkrossen lagts på kanalens kant. Foto: Linda Kumblad, BalticWaters/Stockholms universitet.
Uppföljning av den artificiella mynningströskeln
Olof och Lasse, boende kring Långbroviken, berättar om förändringarna de observerat efter åtgärdstestet. Video: Ebba Rosendahl
I Långbroviken på Värmdö, strax utanför Stockholm, har hösten bland annat ägnats åt att följa upp effekten av mynningströskeln som sattes upp mellan mars och juni i år. Forskarna placerade den artificiella tröskeln under en bro vid vikens inlopp för att undersöka om vikens grumliga vatten kan bero på erosion orsakat av vattenströmmar.
Flera boende runt viken har upplevt en stor förändring i vattenkvaliteten – vattnet som tidigare varit grumligt blev plötsligt mycket klarare. Forskarna har följt utvecklingen av vattenkvaliteten i viken. En första utvärdering som gjordes under hösten visar att grumligheten, klorofyll- och fosforhalterna i vattnet var lägre jämfört med samma period tidigare år. Det var också mer abborre i viken i år jämfört med tidigare.
I och med de lovande resultaten undersöker projektet just nu förutsättningarna att upprepa åtgärdstestet under 2025. Genom att utföra åtgärden igen hoppas forskarna kunna samla in mer data för att bättre förstå de processer som påverkar hur grumligt vattnet är i grunda havsvikar, och om åtgärden kan användas även i andra liknande miljöer.
Till vänster: Den artificiella mynningströskeln. Foto: Linda Kumblad, BalticWaters/Stockholms universitet. Till höger: Linda Kumblad placerar en strömmätare vid bron för att undersöka hur vattenrörelserna och vattenkvaliteten i viken hänger ihop. Foto: Emil Rydin, Stockholms universitet.
Positiva klimateffekter – ett ytterligare skäl till restaurering?
Grunda kustområden har potential att fungera som kolsänkor, men övergödning och fysiska störningar riskerar att istället förvandla dem till betydande källor för växthusgaser till atmosfären. För att öka förståelsen för kustens klimatpåverkan inledde Levande vikar i våras samarbete med forskargruppen CoastClim vid Stockholms universitet.
Den första provtagningen genomfördes i våras och under hösten skedde ytterligare en provtagning. Resultaten är ännu under analys, men en sak står klart – i flera av projektvikarna är nivåerna av både metan och koldioxid så höga i ytvattnet att växthusgaser läcker ut i atmosfären och kan bidra till växthuseffekten. Nu återstår att analysera om skillnader mellan vikar kan kopplas till skillnader i miljöstatus och biologisk mångfald.
Nästa steg för forskarna är att förstå vad det är som orsakar dessa växthusgasutsläpp från vikarna. Om det visar sig att påverkade grunda havsvikar är en betydande källa till växthusgaser kan det bli ett viktigt argument för att restaurera Östersjöns kustområden.
Provtagning tillsammans med CoastClim i Sandviken (till vänster) och Högklykeviken (till höger). Foto: Linda Kumblad, BalticWaters/Stockholms universitet.
Projektets första resultat presenteras på nationell konferens
I slutet av november reste projektgruppen för Levande vikar till Malmö för att delta i en nationell konferens om marin restaurering, anordnad av Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen Skåne. Under konferensen fick forskarna för första gången möjlighet att presentera resultat från två av projektets åtgärdsvikar – Högklykeviken och Långbroviken – samt dela med sig av de värdefulla lärdomar som samlats in hittills.
Bland publiken fanns bland annat representanter från länsstyrelser och kommuner, tillsammans med nationella myndigheter, universitet, miljökonsulter och intresseorganisationer. De preliminära resultaten togs emot med stort intresse och det fanns en tydlig nyfikenhet på att följa projektets fortsatta utveckling. Under mötet kunde projektgruppen även knyta nya kontakter som kan bana väg för framtida samarbetsmöjligheter.
Forskarna i Levande vikar presenterar de första preliminära resultaten från projektet på restaureringskonferensen. Foto: Sofia Wikström, Stockholms universitet.
Projektgruppen Levande vikar tackar för ännu ett år och ser fram emot ett spännande 2025!
Projektets forskare, alla verksamma vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Sofia Wikström, docent i marin ekologi, Linda Kumblad, docent i systemekologi och projektledare vid BalticWaters, Emil Rydin, docent i limnologi, Åsa Nilsson Austin, postdoktor i marin ekologi och Joakim Hansen, miljöanalytiker. Foto: Michaela Lundell
Om Levande vikar
Syftet med projektet Levande vikar är att försöka visa att det är möjligt att förbättra miljön i grunda havsvikar och ta fram kunskap om hur det kan göras på ett kostnadseffektivt sätt. Dels kommer projektet arbeta med att testa och utvärdera åtgärder var och en för sig i ett antal fallstudier, dels ska fullskalig restaurering i några grunda havsvikar längs Svealandskusten genomföras. Levande vikar pågår fram till och med 2027 och genomförs och finansieras av BalticWaters i nära samarbete, och med finansiellt stöd från, Stockholms universitet, Länsstyrelsen i Stockholm och Uppsala. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har tillskjutit medel till Stockholms universitet för genomförandet av provtagning och uppföljning i projektvikarna.
