Rummet fylls av människor från universitet, länsstyrelser, organisationer, myndigheter och företag från hela Sverige som tagit sig till Luleå för den nationella konferensen om marin restaurering. Sammankomsten har även lockat deltagare hela vägen från grannländerna Norge och Finland. Det är en konferens som hålls vart annat år, men i år är stämningen extra förväntansfull. Sist konferensen ägde rum var precis innan coronapandemin stängde ner samhället. Under två dagar bjuder programmet på många föredrag om marin restaurering med fokus på åtgärder i marina miljöer, något som visar sig vara viktigare än någonsin.
Kunskap från en rad olika projekt presenteras under konferensen, allt i från restaurering av våtmarker, kransalger, ålgräs, blåmusselbankar och sockertare till hur det går att undvika ankringsskador, återställning av muddrade laguner samt nationell strategi som Havs- och vattenmyndigheten håller på att ta fram och kommande EU-förordning om restaurering.
Det fullspäckade programmet tyder på behovet att restaurera marina miljöer är stort och att det pågår åtgärdsarbeten på olika plan omkring Sverige. Men inte tillräckligt. Fysisk exploatering, övergödning och ändrade näringsvävar påverkar den marina miljön negativt. Under konferensen diskuterar deltagare från de olika projekten varför och hur dessa miljöer kan restaureras så de kan fortsätta bidra med viktiga ekosystemtjänster.
Utsättning av torsklarver
Johanna Fröjd, projektledare för projektet ReCod – utsättning av småtorsk i Östersjön, har åkt ända från Gotland för att berätta mer om torskens situation i havet och hur utsättningarna av små torsklarver förhoppningsvis ska öka antalet torsk i havet som ett steg i att stärka bestånden. Det tystnar i rummet när Johanna förklarar hur torskarna på forskningsstationen Ar leker naturligt och producerar ägg som får kläckas på plats, innan de 4–5 dagar gamla torsklarverna sätts ut i Östersjön. Det är en avancerad process för att få till en lyckad reproduktion, det krävs särskilda temperatur-, syre- och salthalts förhållanden. Johanna berättar om årets säsong, som har varit det första riktiga verksamhetsåret, där ungefär 800 000 torsklarver har satts ut på tre olika platser i Östersjön. Nu väntar utvärdering av året som varit och förberedelser inför nästa års torsklek, äggproduktion och ytterligare utsättning av torsk i Östersjön.
Foto: Frida Tornberg, BalticWaters.
Viktiga, grunda havsvikar i Östersjöns kustområde
Även projektet Levande vikar har tagit sig upp till Luleå för konferensen och är sist ut med att berätta om grunda havsvikar och hur de kan skyddas och återskapas. Under en timme berättar projektmedarbetarna om projektet, fallstudier och arbetet med analyser av den insamlade data från sommarens alla fältarbeten. Sofia Wikström, forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, presenterar preliminära resultat om hur båtkörning påverkar grunda vikar, Åsa Nilsson Austin, forskare vid Stockholms universitet, berättar om vassens och vegetationens roll för ekosystemet. Linda Kumblad, Stockholms universitets Östersjöcentrum/BalticWaters beskriver övergödningsproblematiken och fallstudien för att undersöka om det går att binda fosfor i sedimenten i grunda miljöer. Resultaten från de olika fallstudierna kommer ligga till grund för vilka åtgärder som ska genomföras under de nästkommande tre åren i projektets åtgärdsvikar.
Utöver den intensiva naturvetenskapliga forskningen pågår också en mer samhällsvetenskaplig undersökning som kort presenteras under föredraget. Frida Tornberg, BalticWaters, berättar om den undersökning om socio-ekologiska relationer vid grunda havsvikar som ska ta reda på hur människor som bor kring vikarna nyttjar de marina resurserna, vad de har för relation till sina vikar och om sitt engagemang att förbättra miljön i viken. Att uppnå en upplevd förbättring av miljön, en ökad förståelse och ökat lokala engagemang är en utav projektets målsättningar, så att få ta del av människans perspektiv och upplevelse blir en viktig och värdefull del i arbetet.
Hoppfullt trots käppar i hjulet
Det går inte att undgå känslan i rummet om hopp när det pågår så mycket forskning och åtgärdsarbeten i Sverige och längs vår kust, från det salta havet på västkusten ända upp till Bottenviken som är ett av världens sötaste havsområden. Det är inspirerande och engagerade att ta del av arbetet som pågår för att komma till rätta med vad som påverkar de marina miljöerna, hur miljöerna reagerar på förändring och vilka åtgärder som kan vara bäst lämpade att införa för att bromsa den negativa utvecklingen.
Det går heller inte att undgå att krångliga administrativa processer, bristande finansiering och lagstiftning kan sätta käppar i hjulet i åtgärdsarbeten och restaureringsprojekt. Även kunskapsbrist och målkonflikter kan försvåra arbetet. Men trots det så slutar vi inte att förundras över livet under ytan och längs med kusterna. Förundran att veta mer, förstå hur de marina ekosystemen fungerar och påverkas av mänsklig aktivitet är stort, större än krångliga administrativa processer – det har konferensen i Luleå och deltagarnas engagemang bekräftat.
Medan stadsfolket hänger på Stureplan och fikar
forskar biologerna ivrigt i havsbandets vikar.
Ska dom se nate, sträfse, gäddor eller sikar?
Eller bilbatterier, cyklar och brädor med spikar?
Från stranden hörs skälla hundar och tikar
och ägarna strör sina syrliga pikar.
Men forskarna fortsätter vetgirigt och kikar.
Allt gör dom för att bevara levande vikar.
Finns här i landet alls deras likar?
– Dikt av Thomas Öberg, moderator på konferensen,
baserad på projekt Levande vikars föredrag
