Ministerrådet ignorerar kommissionens förslag
Ministerrådets beslut i början på veckan om 2024 års fiskekvoter i Östersjön är på många sätt unikt. Det visar på en synnerlig historisk närsynthet, okunskap om fisken och fisket i innanhavet, oförmåga att förstå det Internationella havsforskningsrådets (ICES) vetenskapliga råd och – kanske främst av allt: ministrarna bänder lagarna, som reglerar fiske, ekosystem och havsmiljö, till bristningsgränsen.
Resultatet blir att större delen av allt sill- och strömmingsfiske fortsatt kommer att bedrivas av det storskaliga industrifisket – ett fiske där fångsten blir fiskmjöl till laxodlingar, minkfarmar och kycklingproduktion och där fångsterna huvudsakligen landas i Danmark. Beslutet försvårar också för återväxt av sillen, eller strömmingen som den kallas norr om Kalmarsund, och kommer med största sannolikhet leda till en fortsatt nedgång av bestånden i Östersjön.
Landsbygdsminister Peter Kullgren bidrar därmed till en fortsatt utarmning av Östersjöns ekosystem – en utveckling som på inget sätt gynnar det småskaliga fisket som han säger sig vilja värna.
Nedan resonerar vi om bakgrund till, och effekter av, nästa års sillkvoter och föreslår tre beslut som den svenska landsbygdsministern måste ta redan i år för att minimera skadan på havets ekosystem.
Torskrepris?
Trots att alla tecken visade att Östersjötorsken var i kris fortsatte ministerrådet att fördela kvoter, vilket den dåvarande svenska landsbygdsministern var tillfreds med. Torskfisket måste tillåtas för att inte en hel bransch skulle försvinna, påstod man. Precis som idag, så användes de småskaliga fisket som argument för att fortsätta fiska, samtidigt som huvuddelen av fisket bedrevs av storskaliga trålare.
Resultatet blev ett kollapsat torskbestånd som fortfarande inte återhämtat sig. Och nu, bara 4 år senare, är vi på väg att upprepa samma misstag.
Graf: Beståndet och fångsterna av sill i centrala Östersjön har minskat med 80 procent sedan 1990-talet. Forskare och kustfiskare rapporterar att det är allt svårare att fånga stora strömmingar för humankonsumtion. Sedan 2019 råder förbud mot torskfiske i Östersjöns, en gång stora, östra bestånd. Mer grafik om fisket i Östersjön hittar du i vår faktabank.
Förstår Kullgren fisket?
Landsbygdsminister Kullgren har svårt att hålla isär olika delar av det svenska fisket. Industrifiske och småskaligt fiske har mycket lite gemensamt, även om industrifiskets företrädare skickligt fått det att framstå så. Tvärtom är det sannolikt effekter av industrifiske som gjort att de större strömmingarna försvunnit från kusten och som i allt väsentligt bidragit till utfiskningen. Industrifiskets bidrag till det svenska fisket är omlastning av fångst till lastbilar som körs till Danmark för att bli foder. Det småskaliga fisket ger oss surströmming, fisk i lokala butiker och restauranger.
Samtidigt har flera småskaliga fiskare uttalat sig i medier där de förespråkat lägre kvoter, eller rentutav fiskestopp på sill för att bestånden ska återhämta sig. Industrifisket i Östersjön varar några månader per år för att sedan fortsätta på andra platser i världen. Det småskaliga fisket sker i samma vatten, året runt. Peter Kullgren måste sluta att tala om en fiskebransch, och lägga all kraft på vad regeringen kan göra för att rädda och skydda fisken och det småskaliga fisket.
Illustration: Mellan 2021 och 2022 slutade över 100 svenska småskaliga båtar att fiska i Östersjön, ett tapp på en fjärdedel under bara ett år. Ändå fångades nästan lika mycket fisk. Det beror på fortsatt höga kvoter och att de största fartygen blir allt effektivare och större. Totalt fångar de 20 största fartygen 95 procent av fisken i Östersjön. Majoriteten av fisken som fångas blir till foder. Mer grafik om fisket i Östersjön hittar i vår faktabank.
Skarpsillen och bifångster
Ministerrådet beviljade en skarpsillkvot på 201 000 ton för nästa år. En blygsam minskning med 10 procent, trots att också skarpsillsbeståndet visar tidiga tecken på problem. Rekryteringen, dvs de nya åldersklasserna, är den sämsta någonsin. Med undantag för en mycket liten andel som landas för humankonsumtion i de Baltiska länderna och Polen, fiskas skarpsillen av industritrålare för fiskmjölsproduktion.
Industritrålningen efter skarpsill får också konsekvenser för sillen eftersom skarpsillsfisket leder till omfattande bifångster av sill. Kommissionens förslag innehöll en bifångstkvot på ca 28 000 ton sill för centrala Östersjön. Ministerrådet kvotbeslut nämner ingen särskild bifångstkvot. Med tanke på den obefintliga kontrollen av det industriella skarpsillsfisket är risken stor att sill fångas och rapporteras som skarpsill. Är bifångsterna så stora som 28 000 ton, eller ännu mer om man ser till tidigare bifångstsiffror, så kommer det totala uttaget slå mycket hårt mot sillen i Östersjön.
Kan ministerrådet ha brutit mot lagen?
Den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) är ett särskilt politikområde inom Europeiska unionens ram, och det verkar inom den rättsliga ram som fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EUF-fördraget är det övergripande fördrag som fastställer EU:s behörighet och rättsliga grund för olika politikområden, däribland fiskeripolitiken.
Den gemensamma fiskeripolitiken härrör med andra ord från, och verkar inom de ramar som fastställs i EUF-fördraget. I huvudsak är EUF-fördraget det grundläggande rättsliga dokument som styr EU:s beslutsfattande, men det är genom efterföljande lagstiftning och politik som detaljerade åtgärder och regler fastställs på olika områden.
Ministerrådets beslut kan därför bryta mot en rad lagar och direktiv som specifikt reglerar fiske, ekosystem och havsmiljö, tvärt emot vad fiskeriministrarna hävdar i pressmeddelandet från mötet. Men sett ur ett övergripande perspektiv, och genom att luta sig på EUF, så kan beslutet bedömas vara lagligt.
Hur förhåller sig då beslutet mot de mer specifika lagarna?
- Beslutet kan bryta mot EU:s gemensamma fiskelag (GFP) som säger att ”fisket ska bedrivas med hänsyn till ekosystemet och säkerställa att fiskets negativa inverkan på ekosystemen minimeras”.
- Beslutet bryter sannolikt också mot den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön som är ett viktigt verktyg för att uppnå kraven i GFP. Paragrafen §4:6 säger att ”Fiskemöjligheterna skall fastställas på ett sådant sätt att det finns mindre än 5 % sannolikhet för att lekbeståndets biomassa faller under Blim” Se faktaruta för ytterligare information om Blim.
- Avslutningsvis kan beslutet bryta mot Havsmiljödirektivet som säger att havet och dess biologiska liv ska befinna sig i ”God miljöstatus”, och att populationerna av alla kommersiellt nyttjade fiskar ska hållas inom säkra biologiska gränser.
Vad som är rätt eller fel får avgöras i domstolar. Det vi vet är att sillen i Östersjön utgör födobas i ekosystemet och är därför en art som är föda för allt ifrån marina däggdjur till fåglar och andra fiskar. Försvinner sillen kan vi stå inför en av de största miljökatastrofer i Östersjöns historia.
Faktaruta
Internationella Havsforskningsrådet (ICES) skriver i sin bedömning att även vid 0-kvot är bedömningen att sillen i centrala Östersjön har 22 procents risk att hamna under Blim som är en kritisk punkt för beståndet eftersom beståndets fortlevnad hotas. I EU definieras ett lekbestånds biomassa, Blim, som den beståndsstorlek under vilken rekryteringen – dvs. tillskottet av unga fiskar till en population, har stor sannolikhet att vara ”försämrad”. Om beståndets biomassa faller under Blim rekommenderar ICES åtgärder för att återställa biomassan, såsom ytterligare minskning eller upphörande av riktat fiske.
Hur går vi vidare?
Trots den svåra situationen finns det fortfarande några beslut som Landsbygdsminister Kullgren kan genomföra för att minimera skadan, men då måste han driva på tidigare beslutade processer och vara snabbfotad för att skriva nya direktiv till Havs- och vattenmyndigheten samt Kustbevakningen:
En fungerande kontroll av industrifisket måste omedelbart införas. Kustbevakningen måste ges mandat och verktyg att genomföra kontroller av fisket till havs så att olagliga fångster blir rapporterade och fuskande fiskare bötfällda – det måste bli ordning och reda i fisket.
Flytta ut trålgränsen utmed hela ostkusten. Redan 2021 beslutade en majoritet av riksdagspartierna att man ville se en utflyttning av trålgränsen utmed hela ostkusten. Havs- och vattenmyndigheten arbetar med ett försök i några områden. Det är otillräckligt och det går för långsamt. Ministern har möjlighet att agera och se till att hela ostkusten fredas från industritrålning.
Ge Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att formulera åtgärder som leder till att huvudparten av den svenska sillkvoten landas av småskaliga fiskare som fiskar för humankonsumtion, och där kvoten landas i Sverige.
Tycker du att grafiken i Östersjöbriefen är intressant? På vår hemsida kan du ladda ned grafik om fisket i Östersjön som är fritt att sprida och använda i icke-kommersiella syften. Till faktabanken om fisk och fiske i Östersjön.
