Det finns ett brett stöd bland våra folkvalda politiker, och hos allmänheten, att stoppa det storskaliga fisket efter sill och strömming i Östersjön. Enligt förslag från EU-kommissionen kan fisket dock öka med 108 procent nästa år. Ett enormt ansvar vilar på regeringen och landsbygdsministern, som säger sig vilja rädda sillen och strömmingen, men samtidigt tillåter det storskaliga industrifisket att fortgå.
Sommaren 2021 skrev statsminister Ulf Kristersson ett debattinlägg i Svenska Dagbladet med budskapet att Sverige snabbt måste vidta åtgärder för att rädda fisken, särskilt den hotade sillen, i Östersjön. Men lite har hänt, och i dag är sillen akut hotad. Kristerssons regering har inte vidtagit nödvändiga åtgärder, utan tvärtom medverkat till att fortsatt utarma bestånden.
Lägre fiskekvoter inte tillräckligt låga
Vid förra årets fiskekvotsförhandlingar valde landsbygdsminister Peter Kullgren och hans nordiska ministerkollegor att fortsatt tillåta storskaligt sill- och strömmingsfiske i Östersjön – i strid mot EU:s fiskerilagstiftning. Landsbygdsministern hävdar att han förde en restriktiv linje i förhandlingarna och att han minsann lyckades minska kvoterna. Så brukar det låta efter förhandlingarna, men det räcker inte. I årtionden kom svenska ministrar tillbaka från förhandlingarna och sa sig vara ”nöjda”. Nöjdheten ledde till torskkollapsen. Idag står sillens framtid på spel.
Fiskeriförvaltningen måste förändras
Om statsminister Ulf Kristersson menade allvar med sin vädjan om att rädda sillen i Östersjön måste sättet vi förvaltar fisken på förändras i grunden. Det är något fundamentalt fel i fiskeriförvaltningen när forskningsdata ena året säger att vi helt borde sluta fiska sill, för att året efter visa att det nu kan fiskas över 100 000 ton.
Att vetenskapen omgärdas av osäkerhet är känt, men det beaktas inte i råden som ges till våra politiker. Därför måste lantbruksminister Kullgren visa stor försiktighet och återhållsamhet i kommande förhandlingar.
Sill och strömming är samma art. Norr om Kalmar kallas den för strömming. Foto: Tobias Dahlin/Azote.
Sverige kan göra mycket mer
Trots att Sverige inte ensamt beslutar om fiskekvoterna, eftersom det sker via förhandlingar med andra länder i EU, så finns det mycket som Sverige kan göra för att vända den dystra utvecklingen för fisken i Östersjön.
Utflyttningen av trålgränsen, till exempel, är något som Sverige kan genomföra på egen hand – men landsbygdsministern menar att det först kräver överenskommelser med Danmark och Finland. Det enda som krävs är ett samråd där Sverige argumenterar för sin sak.
Ett annat exempel är förra årets kvotförhandlingar då landsbygdsministern hävdade att en stopp för fisket på sill och strömming hade slagit mot det småskaliga kustfisket. Tvärtom hade det småskaliga kustfisket gynnats av ett stopp. Industrifisket hade begränsats och det småskaliga hade kunnat ges undantag genom att tilldelats en mindre riktad kvot.
Så, vid årets kvotförhandlingar i oktober bör landsbygdsminister Peter Kullgren följa statsminister Ulf Kristerssons förslag att sätta kvoterna ”med en större säkerhetsmarginal för att säkerställa att de är långsiktigt hållbara.” Och om det misslyckas, vidta kraftfulla åtgärder där Sverige har rådighet att själva besluta om fisket. Det är hög tid att den breda parlamentariska majoriteten och starka folkopinionen översätts i politisk handling.
Hur ska landsbygdsministern agera?
Inför årets fiskekvotsförhandlingar, som äger rum i oktober, måste landsbygdsminister Kullgren ta höjd för osäkerheterna i forskarnas råd och förorda en lägre kvot för sill- och strömming än vad EU-kommissionen föreslår.
Återväxten i sill- och strömmingsbeståndet, om forskarnas prognos visar sig vara riktig, riskerar att genast fiskas bort om kvoten ökar till de föreslagna nivåerna, eftersom den i princip bygger på en enda årsklass, och en revidering av tidigare års uppskattningar av lekbiomassan. Ett intensivt riktat fiske idag kan därför knäcka sillens långsiktiga reproduktionsförmåga.
Vad gäller skarpsillen måste kvoten ta hänsyn till sillens situation då fisket på skarpsill omfattar stora bifångster av sill. Dessutom är rekryteringen (tillskottet av ungfiskar) till beståndet av skarpsill på mycket låga nivåer, för tredje året i rad. Kvoten måste därför sättas med stor säkerhetsmarginal.
Landsbygdsminister Peter Kullgren. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet.
En ytterligare aspekt att beakta är sillens och skarpsillens viktiga funktion i ekosystemet. De utgör basföda för större fiskar som torsk och lax. Om torsk- och laxbestånden ska kunna återhämta sig måste sill och skarpsill finnas i Östersjön. Idag misstänks rovfiskbestånden lida brist på föda.
Ministrarna måste också adressera frågan om den bristande kontrollen av det storskaliga fisket. Frågan har varit upp till diskussion många gånger tidigare och länder har då lovat att vidta åtgärder. Trots det finns idag indikationer på att kontrollen fortfarande inte fungerar. Rapporteras fel fångster av fisket fortplantar sig felen in i de vetenskapliga råden, och ökar därmed ytterligare osäkerheten om vad som faktisk finns i havet.
Landsbygdsministern bör:
- Beakta osäkerheten i de vetenskapliga råden (risk), något som inte görs idag.
- Verka för en kraftig sänkning av kvoten på sill och strömming i centrala Östersjön.
- Verka för mycket försiktiga kvoter på skarpsill.
- Föra dialog med Finland för att minska fisketrycket på sill och strömming i Bottniska viken.
- Sluta en överenskommelse med Finland om att stänga fisket under perioder då sillen och strömmingen leker, vilket varierar beroende på bestånd och område.
- Skärpa kontrollen av det storskaliga fisket.
- Lära av tidigare ministrars misstag.
EU-kommissionens förslag för nästa års fiske
Årets förslag från EU-kommissionen om nästa års fiske ökar fisket på sill och strömming i centrala Östersjön med 108 procent jämfört med förra årets kvot. Det är ett förslag som visserligen är lägre än forskarnas råd, då EU-kommissionen har tagit viss hänsyn till rådets osäkerheter. Men, det är fortfarande en obegriplig ökning när kvoten höjs till mer än det dubbla. Höjningen baseras på mycket osäkra prognoser som säger att beståndet tycks vara på väg att växa till sig. Rådet för sillen i Bottniska viken publiceras inte förrän i ett senare skede, men med tanke på tidigare års oroväckande utveckling finns anledning att hålla kvoterna på mycket låga nivåer.
Skarpsillen i Östersjön har en illavarslande låg rekrytering. Därför föreslår EU-kommissionen en minskning av kvoten med 42 procent jämfört med i år.
Torskbestånden har fortfarande inte återhämtat sig, därav föreslår EU-kommissionen fortsatt endast bifångstkvot.
EU-kommissionens förslag
| 2024 | 2025 | |
| Bestånd och ICES råd per område (fiskezon) | Överenskommelse i ministerrådet (i ton, % förändring jämfört med 2023 års kvot) | Kommissionens förslag (i ton, % förändring jämfört med 2024 års kvot) |
| Torsk i västra Östersjön 22 – 24 | 340 (-30%) | 93 (-73%) |
| Torsk i östra Östersjön 25 – 32 | 595 (0%) | 191 (-68%) |
| Sill/strömming i västra Östersjön 22–24 | 788 (0%) | 394 (-50%) |
| Sill/strömming i Bottniska viken 30–31 | 55 000 (-31%) | Kvot beslutas senare |
| Sill/strömming i Riga 28.1 | 37 959 (-17%) | 41 635 (+10%) |
| Sill/strömming i centrala Östersjön 27–28.2, 29, 25, 32 | 40 368 (-43%) | 83 881 (+108%) |
| Skarpsill 22 – 32 | 201 000 (-10 %) | 117 070 (-42%) |
| Rödspätta 22 – 32 | 11 313 (0%) | 11 313 (0%) |
Briefen i korthet
EU-kommissionen föreslår en ökning med 108 procent av sill- och strömmingsfisket i centrala Östersjön för 2025, baserat på ICES rådgivning. Denna rådgivning är dock osäker, vilket inte tydligt kommuniceras till beslutsfattare. Landsbygdsminister Peter Kullgren bör agera försiktigt när kvoterna förhandlas i oktober och följa statsminister Ulf Kristerssons tidigare uppmaning om kraftfulla åtgärder för att rädda sillen och strömmingen. Sverige kan även vidta egna åtgärder för att skydda fisken i Östersjön, oavsett andra EU-länders agerande. Den breda parlamentariska majoriteten och folkliga opinionen att stoppa industrifisket efter sill och strömming bör omgående översättas i politisk handling.
