I augusti presenterade EU-kommissionen sitt förslag till nästa års fiskekvoter i Östersjön. Efter årtionden av hårt fisketryck från industrin, vetenskapliga modeller som visat fel samt larm om sill- och strömmingspopulationens nedgång, föreslår nu kommissionen stopp på allt riktat fiske efter sill- och strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken. Den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön, som är en del av lagen (Gemensamma fiskeripolitiken, GFP), kräver nämligen det.
Det föreslagna stoppet på det riktade fisket kommer lägligt. Sill- och strömmingsbeståndet i centrala Östersjön och i Bottniska viken har minskat drastiskt, fisken är mindre och växer långsamt. Båda bestånden ligger nära eller under en gräns kallad ”Blim”. Om ett bestånd hamnar på eller under Blim, är sannolikheten hög att beståndet inte längre kan återhämta sig. Östersjöns torskbestånd, som kollapsade 2019, visar fortfarande inga tecken på återhämtning, vilket återspeglas i förslaget om fortsatt 0 kvot.
Storleken på det västra, vårlekande beståndet av sill- och strömming ligger fortfarande under säkra biologiska gränser, därför föreslår kommissionen för femte året i rad att fisket stoppas. Nytt för i år är också förslaget att avskaffa det undantag som tidigare getts till det småskaliga kustfisket.
Sammantaget står politiken inför en mycket svår situation. Den biologiska realiteten är att sill- och strömmingspopulationerna, tillsammans med andra arter som torsk, fiskats ner till ohållbara nivåer. Samtidigt har krav på undantag för olika fisken börjat föras fram. Är 2023 året när Östersjöfisket, och fisken, tog slut?
I centrala Östersjön har sillbeståndet minskat med över 80 procent jämfört med 1970-talet. De senaste fyra åren har beståndet minskat med 40 procent, och befinner sig nu på en kritisk nivå. I Bottniska viken har sillbeståndet minskat med över 50 procent sedan början av 1990-talet.
I västra Östersjön har sillbeståndet minskat med över 80 procent sedan börjat av 1990-talet. Läs mer om sill- och torskbeståndens utveckling på https://balticwaters.org/faktabanken/bestandens-utveckling-over-tid/
Hur hamnade vi här?
Det finns många orsaker till fiskbeståndens nedgång – klimatförändringar och övergödning brukar nämnas, men ingen enskild aktivitet har medfört så stor dödlighet som fisket. Därför blir också brister i förvaltningen och politiken så förödande:
- Osäkra vetenskapliga råd som allt för ofta överskattat fiskbestånd (både torsk och sill).
- Ett intensivt industriellt trålfiske som fiskar för foder på bekostnad av ett småskaligt, mer skonsamt fiske för humankonsumtion.
- En mycket bristfällig tillämpning av kontroll i fisket som leder till fusk och felrapportering av fångster. Resultatet är stora mängder felaktiga data i de vetenskapliga modellerna, som i sin tur leder till felaktiga beståndsuppskattningar.
- Politiska beslut som i årtionden satt socioekonomiska överväganden före Östersjöns miljö och fiskens tillstånd.
Ett fiskestopp betyder inte nödvändigtvis att fisken får stanna i havet
Det storskaliga trålfisket efter skarpsill kommer med oundvikliga bifångster av sill- och strömming, samt torsk och lax som följer sill och skarpsillsstimmen i jakt på föda. För att bättre förstå och uppskatta situationen har kommissionen begärt mer data från Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Den här kunskapen behövs för att kommissionen ska kunna bedöma effekter av bifångster i olika fisken. Om ICES hinner leverera data i tid till ministerrådsmötet är idag oklart.
Henrik Svedäng, forskare vid Stockholm universitets Östersjöcentrums, skriver att ”bifångstkvoterna riskerar att bli en ”trojansk häst”. Sill och skarpsillsfisket beskrivs som ett blandfiske, där det är svårt att fiska den ena arten utan att samtidigt riskera uttag av den andra. Om ett skarpsillfiske tillåts, där en bifångstkvot på sill- och strömming tilldelats, kan stoppet på det riktade fisket förlora sin effekt.
Samtidigt är kontrollen av det storskaliga skarpsillsfisket obefintlig. Det är kaptenen som skriver i sin loggbok vad som finns i lasten, något som visat sig stämma dåligt med verkligheten, vilket framgår i vår granskning Fel och fusk i fisket – ett hot mot Östersjön. Ska en bifångstkvot tillåtas måste tillämpningen och kontrollen av det storskaliga fisket skärpas betydligt. Sanktionsavgifter ska vara kännbara och det måste genomföras kontroller på vad som faktiskt finns i lasten. Modern teknik möjliggör det, som exempelvis eDNA prov.
Till Dagens Nyheter säger Henrik Svedäng att det storskaliga skarpsillfisket borde stoppas, i och med den bristande kontrollen, något som vi på BalticWaters menar är en nödvändighet.
Riktad kvot eller bifångstkvot till småskaligt kustfiske?
SVT rapporterar om röster som höjs för riktade kvoter, och att bifångstkvoter för sill- och strömming, ska gå till det småskaliga fisket i stället för det storskaliga foderfisket. Kontrollen av det småskaliga fisket är bättre och det är enklare för en mindre fiskebåt att fiska riktat efter en art, utan att riskera omfattande bifångster av en annan. Det är en tilltalande åtgärd som skulle bidra till att hjälpa kustfiskarna överleva den svåra situation vi är i nu – men vad händer när alla länder runt Östersjön för fram samma krav i sina respektive fisken? Summan av dessa kvoter kommer vara beståndspåverkande och därmed riskera sillens återhämtning.
Oavsett väg framåt bör ingen bifångst ges för det industriella foderfisket eftersom det riskerar knäcka sillbeståndet permanent.
Ett svårlöst dilemma – skapat av politiker
Politiken har försatt sig i en mycket svår sits. Frågan är om medlemsländerna och ministerrådet kommer respektera och följa den lag (GFP) och förvaltningsplan de själva röstat igenom?
Landsbygdsminister Kullgren har ännu inte kommenterat kommissionens förslag. Hans pressekreterare svarar DN att det kommer att ”… analyseras enligt gängse rutiner. Vi får återkomma längre fram”. Det kommer att krävas en hel del arbete av ministeriet och myndigheter för att lösa motsatsställningen mellan kvoter för bifångster i industrifisket och behoven i det småskaliga, kustnära fisket.
Industrifiskets företrädare, branschorganisationen Pelagikernas vd Anton Paulrud, säger till DN att ”…sillen är nedtryckt, men inte så nedtryckt att man behöver ta död på hela fisket.” Det är samma argument som användes om torsken, ända till fisket stoppades helt 2019. Dessvärre är det ett argument som ansvariga ministrar i både Sverige och resten av EU lyssnat på.
I Sveriges fall rör det sig alltså om de tjugo största trålarna som står för 95 procent av de svenska fångsterna i Östersjön. Industrifisket är ingen viktig näring eftersom förädlingen sker utomlands när industritrålarna landar sina fångster i Danmark.
Opinionen i Sverige har lyft det småskaliga, kustnära fisket för humankonsumtion. Ett fiske som innebär små fångster jämfört med industrifisket, men som betyder mycket för många mindre orter och fiskehamnar. Beslutar ministerrådet om 0 kvot innebär det att också detta fiske måste stoppas.
Om Sverige verkar för en mindre kvot för kustfisket, skulle sannolikt ett antal andra länder göra detsamma och industrifisket kräva en kvot för bifångster. Ett sådant beslut bryter sannolikt mot lagen och skulle leda till så stora uttag av sill att beståndet sannolikt knäcks.
Vad kan landsbygdsminister Kullgren och hans medarbetare göra den närmaste tiden, fram till ministerrådet i oktober?
- Ett drastiskt alternativ är att stoppa det storskaliga industrifisket av skarpsill. Med ett sådant beslut skulle bifångster och felrapportering av sill undvikas. Det kan också skapa förutsättningar för en mindre riktad kvot till det småskaliga fisket som fiskar för humankonsumtion.
- Svenska representanter måste vara betydligt mer aktiva i kontakterna med övriga sillfiskande nationer redan nu. Att ”analysera enligt gängse rutiner” får inte ta för lång tid.
- Landsbygdsministern och hans medarbetare måste tala med representanter för sillfisket längs hela kusten, inte bara de som domineras av industrifiskets intressen.
- Sverige har misslyckats med att införa en fungerande kontroll av fisket. Här kan landsbygdsministern agera snabbt och kraftfullt – ska det finnas ett fiske 2024 ska det också vara ”ordning och reda i fisket”.
På längre sikt är dock utmaningarna fortsatt mycket stora och kommer kräva stora uppoffringar från alla inblandade parter. Det är en situation som kräver eftertanke och politiskt mod. Men är fisken slut så är den slut. Kanske är det så att fisket måste stoppas i dag, om vi vill ha ett fiske i morgon.
En sak är säker – hösten 2023 står landsbygdsminister Kullgren inför svåra beslut – ska han rädda fisket eller fisken?
Peter Kullgren. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
EU-kommissionens förslag
| 2023 | 2024 | |
| Bestånd och ICES råd per område. (fiskezon) | Överenskommelse i ministerrådet (i ton, % förändring jämfört med 2022 års kvot) | Kommissionens förslag (i ton, % förändring jämfört med 2023 års kvot) |
| Torsk i västra Östersjön 22 – 24 | 489 (0 %) | PM (pro memoria). Kvot kommer föreslås senare |
| Torsk i östra Östersjön 25 – 32 | 595 (0 %) | PM |
| Sill/strömming i västra Östersjön 22–24 | 788 (0 %) | PM |
| Sill/strömming i Bottniska viken 30–31 | 80 074 (-28 %) | PM |
| Sill/strömming i Riga 28.1 | 45 643 (-4 %) | 36 514 (-20 %) |
| Sill/strömming i mellersta Östersjön 27–28.2, 29, 25, 32 | 61 051 (-14 %) | PM |
| Skarpsill 22 – 32 | 201 554 (-20 %) | PM |
| Rödspätta 22 – 32 | 11 313 (+ 25 %) | PM |
Viktiga datum hösten 2023
- Slutet på september. ICES levererar kompletterande råd till kommissionen och medlemsländerna
- 23–24 oktober. EU:s fiskeministrar beslutar om 2024 års kvoter
- December. Fastställande av nästa års kvoter
