Fiskbestånden i Östersjön befinner sig på historiskt låga nivåer. Tidigare värdefulla matfiskar som Östersjötorsk och lax har i stort sett försvunnit från stora delar av havet och omfattas i dag av fiskestopp. Samtidigt fortsätter ett omfattande industriellt trålfiske efter sill och skarpsill där en betydande del av fångsten mals till djurfoder i stället för att användas som livsmedel.
En ny rapport från BalticWaters, skriven av nationalekonomen Stefan Fölster, visar att detta storskaliga fiske har blivit en samhällsekonomisk förlustaffär i Finland, precis som i Sverige. När värdet av fisket vägs mot Finlands kostnader för subventioner, skattebefrielser, administration och koldioxidutsläpp uppstår en nettoförlust på omkring 5 miljoner euro per år.
Kostnaderna består både av direkta stöd till industrifisket och av skatteundantag för bränsle som gör att staten går miste om intäkter. Dessutom tillkommer utgifter för kontroll, övervakning och reglering av fisket. Samtidigt orsakar verksamheten betydande koldioxidutsläpp – en klimatkostnad som ofta osynliggörs i den offentliga debatten.
Det storskaliga industrifisket riskerar dessutom att förvärra situationen i hela Östersjöns ekosystem. Sill och skarpsill är centrala bytesfiskar för rovfiskar som torsk och lax. När stora mängder av dessa mindre fiskar tas upp i industrifisket minskar tillgången på mat för rovfisken, vilket gör att dessa bestånd försvagas ytterligare. Resultatet blir att värdefull matfisk inte kan återhämta sig.
En annan effekt av det industriella trålfisket är att fiskbestånden stressas, något som leder till att kvalitén på fisken blir sämre. Det gör att ännu mer av fångsten bara kan användas som foder, vilket i sin tur tränger undan det kustnära livsmedelsfisket, minskar nationellt värdeskapande och sänker livsmedelsberedskapen.
Samma hav, samma utfall
I en tidigare rapport för BalticWaters analyserade Stefan Fölster det svenska storskaliga fisket och kom fram till liknande slutsatser: även i Sverige skapar industrifisket en samhällsekonomisk nettoförlust, beräknad till cirka 205 miljoner kronor per år.
Finland och Sverige delar Östersjön som ett gemensamt hav, förvaltar i stor utsträckning samma fiskbestånd och är de två största kvotägarna. Det är därför naturligt att länderna står inför liknande utmaningar. I båda fallen kan kortsiktiga politiska beslut försvåra fiskbeståndens långsiktiga återhämtning.
EU:s ministerråd har flera gånger beslutat om fiskekvoter som överstiger ICES vetenskapliga rekommendationer. När EU:s fiske- och jordbruksministrar i oktober beslutade om 2026 års kvoter röstade Finlands regering, med jord- och skogsbruksminister Sari Essayah (KD), för att höja fiskekvoterna, medan den svenska regeringen med landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) röstade emot. Skillnaden visar att länderna närmar sig frågan olika – trots att de delar samma hav.
Samhällsekonomiska vinster i en aktiv fiskeripolitik
En mer långsiktig fiskeripolitik är central för att fiskbestånden ska återhämta sig och börja skapa större värden för samhället. Om det storskaliga trålfisket begränsas till att enbart tillåtas på ungefär en fjärdedel av Östersjöns yta, och tilldelas en lägre kvot motsvarande cirka 30 procent av dagens kvoter, frigörs utrymme för kustnära fiske och skyddade områden där fisken kan växa till. Ett sådant skifte skulle ge tydliga vinster:
- fiskbestånden stärks
- mer fisk kan användas som livsmedel i stället för foder
- den nationella livsmedelsberedskapen förbättras
- kustsamhällen och lokalt företagande stärks
- större ekonomiska värden skapas i värdekedjan (fångst-förädling–export)
Fölsters beräkningar visar att en sådan omställning i Finland kan skapa samhällsekonomiska värden på nästan en miljard euro över 50 år om fisket styrs om i hållbar riktning. Motsvarande siffra för Sverige är 8,6–13,9 miljarder kronor.
Sammantaget visar analysen att både Sverige och Finland har mycket att vinna på en mer långsiktig fiskeripolitik där kustnära fiske prioriteras framför storskaligt industrifiske. En sådan inriktning stärker fiskbestånden, ökar värdet av fångsten och bygger upp en modern, nationellt baserad värdekedja från fångst till förädling och export. Det förbättrar livsmedelsberedskapen, stärker kustsamhällen och skapar större samhällsekonomiska värden.
Eftersom länderna förvaltar samma bestånd krävs också ett tätare svenskt–finskt samarbete. En politik som sätter återuppbyggnaden i centrum och begränsar det storskaliga fisket skulle både förbättra miljön i Östersjön och säkra framtidens matfisk i regionen.
Policyrekommendationer:
1. Begränsa eller pausa storskaligt trålfiske så att fiskbestånden kan återhämta sig.
2. Inför zonindelning med skyddade områden och styr om kvoter till det kustnära fisket.
3. Stärk fiskeriförvaltningen genom bättre kontroll, anpassade kvoter och tätare samarbete mellan Sverige och Finland.
Briefen i korthet
Ny rapport visar att det storskaliga pelagiska trålfisket i Finland innebär en samhällsekonomisk nettoförlust på omkring 5 miljoner euro per år. En stor del av fångsten används dessutom till fiskmjöl och djurfoder i stället för livsmedel. Om fiskbestånden i Östersjön i stället får återhämta sig och kustnära fiske efter matfisk prioriteras kan betydande samhällsekonomiska värden skapas genom förädling av fångsten i Finland. Fölsters beräkningar visar att en sådan omställning kan generera uppemot en miljard euro i samhällsekonomiska värden över 50 år.
