Att övergödning leder till brist på syre i Östersjöns bottnar känner många till. Ibland påstås att bottentrålning skulle hjälpa till att syresätta havsbottnen genom att blanda in syrerikt vatten i sedimenten. Men stämmer det verkligen? Vi går till botten med påståendet och förklarar varför störningar av havsbottnen i själva verket förvärrar syrebristen.
Syre är livsviktigt för många arter och organismer, både på land och i havet. Inom lantbruket ökar man syretillgången genom att ploga marken. Jorden vänds och luckras upp, vilket gör att syre lättare kan tränga ner i jorden. På ett liknande sätt plöjs sedimenten upp när bottentrålen dras över havsbotten. Trots den till synes metodiska likheten, är de två processerna inte jämförbara av flera viktiga skäl.
Om man bottentrålar i ett område där bottenvattnet är syresatt tillförs syre när nytt vatten blandas ner i sedimenten. Men effekten är kortvarig – redan efter några timmar har det nya syret förbrukats. Volker Brüchert, docent i geokemi vid institutionen för geovetenskap vid Stockholms universitet, förklarar hur det går till:
– I sedimenten finns stora mängder organiskt material och vätesulfid. När det kommer i kontakt med syret sätts flera kemiska reaktioner i gång som snabbt förbrukar det syre som tillförs, säger han.
Dessa processer förbrukar syre snabbare än det kan ersättas när sedimenten blandas om av trålen. För att bottentrålning skulle ha en långsiktig effekt på syreförhållandena i sedimenten, skulle det krävas att man trålar oavbrutet – något som skulle ge omfattade effekter på det marina ekosystemet. Förlusten av biologiska mångfald i sedimenten får inte bara direkta negativa effekter på ekosystemet, utan bidrar även till att förvärra syrebristen ytterligare.
– Normalt finns en mångfald av bottenlevande djur som genom sin aktivitet transporterar syre från vattnet till botten. När dessa djur försvinner genom trålning förlorar sedimenten en viktig källa till syresättning, förklarar Volker.
Vid bottentrålning ändras också sedimentens struktur, vilket även det påverkar syrenivåerna negativt. Sedimenten virvlar upp i ett stort moln och när partiklarna sjunker tillbaka till botten sorteras de efter storlek – tunga partiklar, som sand och mineraler, lägger sig längst ner, medan finare partiklar, som lera och organiskt material, hamnar överst.
– När det organiska kol som finns lagrat i sedimenten samlas högst upp, exponeras det. Det sätter i gång en snabb nedbrytning, som inte bara förbrukar syre utan även kan leda till utsläpp av växthusgaser, säger Volker.
Och kanske hade påståendet kunnat stämma – om syrenivåerna i bottenvattnet fylldes på regelbundet. Men Östersjön är inte som andra hav. Här finns en stark skiktning mellan det salta djupvattnet och det sötare ytvattnet. Siktningen förhindrar omblandning mellan vattenlagren och stoppar tillförseln av syre till botten.
– I Östersjöns kontext är påståendet helt bakvänt. Eftersom inget nytt syre tillförs samtidigt som syreförbrukningen på botten ökar, leder bottentrålningen helt enkelt till att syrenivåerna minskar i stället för att öka, avslutar Volker.
Vad är bottentrålning?
Bottentrålning är en effektiv men skadlig fiskemetod där stora strutformade nät dras över havsbotten för att fånga bottenlevande arter. I svenska vatten används en typ av bottentrål med två tunga tråldörrar som håller nätet öppet vid botten. Trålen plöjer genom sedimentet, river upp bottenlivet, skapar turbulens och suspenderar material från botten.
Syrebristen i Östersjön
Östersjön är i grunden ett naturligt syrefattigt hav. Det beror dels på dess unika geografi, där inflödet av syrerikt vatten från Nordsjön är begränsat, dels på skiktningen mellan salt och sötare vatten som motverkar omblandning mellan vattenlagren. Men den allvarliga situation som råder idag är långt ifrån naturlig. Idag lider 18 procent av Östersjöns bottenytor av total syrebrist, och ytterligare 34 procent av bottenarealen uppskattas ha låga syrenivåer. Den utbredda syrebristen är framför allt ett resultat av många decenniers övergödning, där näringsläckage från lantbruket spelat en avgörande roll.
Foto: Nicklas Wijkmark, Azote Library
Slutsats
Påståendet att bottentrålning syresätter Östersjöns bottnar saknar vetenskapligt stöd. Tvärtom visar forskning att bottentrålning utlöser olika syreförbrukande processer och stör naturliga mekanismer som annars tillför syre. Att likna bottentrålning vid att plöja en åker må låta logiskt vid första anblick, men i Östersjöns syrefattiga och skiktade miljö blir effekten den motsatta – syrebristen förvärras. Bottentrålning minskar den biologiska mångfalden, särskilt i grunda eller kustnära områden. Även viktiga ekosystemtjänster, som kolbindning, kan försämras när botten störs – något som i sin tur riskerar att öka utsläppen av växthusgaser från havet. Även pelagisk trålning (trålning i den fria vattenmassan efter arter som sill och skarpsill) kan påverka botten, eftersom den vid vissa tider på året bedrivs nära botten.
Hoppas vattnen känns klarare nu!
Är Östersjöns döda bottnar verkligen döda?
Det brukar pratas om att stora delar av Östersjön är död. Det man hänvisar till då är att det finns utbredda områden, specifikt bottnar, som är syrefria eller har låg syrehalt. Men innebär det verkligen att det inte finns något liv i dessa områden?
Det svarar vi på i ett annat grumligt vatten, läs det här!
Fler artiklar i serien Grumligt vatten:
Är Östersjön världens mest förorenade hav?
Landsbygdsminister Kullgren bidrar till missförstånd – förtydliganden på plats
