De befruktade silläggen är små och sköra där de ligger i laboratoriets inkubator och väntar på rätt tillfälle att kläckas. Hur de hamnade där är något av en märklig historia. Forskarna inom projektet CLUPEA är själva exalterade och stolta över vad som just har hänt. Att göra en in vitro-befruktning på sill hör nämligen inte till vanligheterna.
Det skrivs redan historia på BalticWaters Fish Laboratory när forskarna från Uppsala universitet systematiskt hanterar sillen som kommit hela vägen från Atlanten. För forskarna handlar det just nu om att ta reda på om in vitro-befruktning som metod fungerar på laboratoriet, så att de är redo när Östersjösillens lektid väl börjar. Att möjliggöra provtagning av befruktade sillägg och nykläckta larver är en central del av CLUPEA-projektets genetiska kartläggning.
Sillen är en pelagisk fiskart, vilket innebär att den lever och rör sig i den fria vattenmassan större delen av livet. Först när det är dags för lek söker den sig mot havsbotten, där den lägger sina klibbiga ägg på olika typer av bottensubstrat, till exempel tång, sand eller sten. I laboratoriet ser det helt annorlunda ut.
Enkelt förklarat plockar forskarna ut ägg från honorna och placerar dem på glasskivor i separata behållare, en per respektive hona. Därefter tillförs spermier från flera hanar i behållarna med ägg i. För att befruktningen ska lyckas krävs mycket precisa förhållanden, där både vattentemperatur och salthalt är avgörande.
Efter en stund plockar forskarna upp glasplattorna med de klibbiga äggen och placerar dem i olika fack i inkubatorn, som hela tiden förser äggen med friskt, cirkulerande vatten.
Redan efter tolv timmar kan forskarna ana spännande resultat.
– På de honorna vars ägg vi fertiliserade varierade befruktningsgraden. I några av behållarna är den så hög som 90–98 %, i en annan 60–70 % och i en tredje bara 10–20 %. Vilket troligen beror på om honan var helt mogen för lek och hur äggen klarat transporten från fångplatsen till laboratoriet, säger Leif Andersson, genetiker vid Uppsala universitet.
Nu väntar forskarna spänt på att äggen ska kläckas och förhoppningen är att det ska ske inom cirka 14 dagar efter befruktning. Efter det börjar nästa kritiska fas, att få larverna att börja äta och växa.
Men varför gör forskarna in vitro-befruktningar på sillen och vad är målet? Att kunna provta embryon och nykläckta larver är en del av forskningsprojektet CLUPEAs mål: att kartlägga sillens gener och därigenom bättre förstå hur sillen har kunnat anpassa sig till Östersjöns unika vatten. Genom att studera sillens genetiska anpassning hoppas forskarna kunna bidra med insikter som är viktiga för att bevara arten och dess ekosystem även i framtiden.
Bild till vänster: På bilden ser du befruktade och utvecklade sillägg som börjar närma sig kläckning. De svarta prickarna är sillögon.
Foto: Hiba Jasmin, forskningsassistent CLUPEA.
Projektet CLUPEA – unravelling molecular mechanisms behind adaptation to environmental heterogeneity and change pågår i fem år med start 2025 och finansieras av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. BalticWaters fiskforskninglaboratorium kommer vara en central resurs för projektet.
