Östersjöbrief 58: Låt Östersjöfisken återhämta sig – och den fisk som fiskas bli mat för människor

För några decennier sedan fanns det fisk från Östersjön att äta: Torsk, sill och strömming samt kustlevande fiskar som gädda och abborre, m fl. Idag är det svårt att hitta någon av dessa arter i fiskdisken. Den inlagda sill vi äter på midsommar är fångad i Nordsjön och vill vi äta torsk är den sannolikt fångad långt ute i Atlanten.

Industrifisket har gått så hårt åt sill- och strömmingsbeståndet att den stora fisken som blir livsmedel, är på väg att försvinna från våra kuster. Samtidigt skeppas ca 90 % av Östersjöns sill- och strömmingsfångster till fiskmjölsfabriker i Danmark. Storfiskarnas argument för att fortsätta fiska för fiskmjöl är att efterfrågan på fisk för humankonsumtion är låg och att konsumenterna är oroliga för miljögifter, som dioxiner och PCB, i fisken. Dessa argument går att ifrågasätta. När bestånden är på väg att fiskas ut är en rimlig lösning att låta fisken vara kvar i havet – främst för att bestånden ska få återhämta sig, men också för att på sikt upprätthålla ett småskaligt fiske som kan bidra till matförsörjning.

Samtidigt som flera Östersjöbestånd befinner sig i krisläge och miljömålen för havet inte uppnås, uppdateras just nu den svenska livsmedelsstrategin. Där framkommer det att fiske och vattenbruk kan utvecklas och i högre grad täcka en ökande efterfrågan på inhemsk fisk och sjömat. Vårt grannland Finland har en mycket tydligare plan: De har ett uttalat mål om en ökad konsumtion av inhemsk fisk.

Hur ska då mer av den Östersjöfisk som faktisk fiskas kunna bli mat för människor och bidra till både högre lönsamhet i sektorn och främja landets kustfiskare? BalticWaters lämnade nyligen in ett inspel till regeringen, som för närvarande arbetar med att uppdatera den svenska livsmedelsstrategin. I inspelet skriver vi så här:

Det finns i dag en stor efterfrågan på fisk – såväl vildfångad svensk fisk som satsningar på landbaserat hållbart vattenbruk skulle kunna möta den efterfrågan. En större marknad av svenskproducerad fisk av svensk råvara har potential att uppfylla flera av livsmedelsstrategins mål som:

• en ökad svensk livsmedelsproduktion
• ökad självförsörjningsgrad
• minskad sårbarhet i livsmedelskedjan
• ökad sysselsättning

Långtgående och otydliga gränsvärden och rekommendationer från Livsmedelsverket har minskat efterfrågan på fisk från Östersjön, främst sill/strömming. Med stöd i EU:s gemensamma fiskeripolitik, och det pelagiska systemets individuella kvoter (ITQ), har det utvecklats ett industrifiske där fångsterna i stället exporteras och blir foder för fisk och andra djur. För att en större del av fångsterna från Östersjön ska användas som livsmedel behöver hela denna onda spiral vändas i ett samlat grepp.

Om vi ska kunna säkra och utöka produktionen av fiskbaserade livsmedel i Sverige behöver följande aspekter beaktas:

Östersjöns dåliga status innebär att ekosystemet befinner sig under hårt tryck och människorna runt innanhavet inte kan nyttja delar av de ekosystemtjänster som havet ger. De ekonomiska förlusterna är omfattande när yrkesfiske, rekreationsvärden, och marin turism går förlorade. Fiskarterna har anpassat sig till Östersjöns unika miljö – som låg salthalt och grumligt vatten. Om dessa arter slås ut går de inte att ersätta med fisk från andra områden. Det faktum att Östersjön har relativt få arter, där många visar på anpassningar till det bräckta vattnet, innebär att ekosystemet är särskilt känsligt. Därför är det viktigare än någonsin att återställa och värna ekologiska strukturer och funktioner så att Östersjön får bättre motståndskraft (resiliens) under den pågående klimatförändringen – annars ökar risken för oåterkalleliga förändringar i ekosystemet.

En frisk Östersjö är grundförutsättningen för ett hållbart fiske för humankonsumtion.

I stället för att, som i dag, inrikta sig på att maximera uttaget av enskilda arter (MSY) behöver förvaltningen utgå från en ekosystembaserad förvaltning där beslut om kvoterna för olika arter tar hänsyn till beståndens ålders- och storleksfördelning. Ett stort problem i dag är att Östersjöns sillbestånd i huvudsak består av små individer – samtidigt som industrin efterfrågar större sill för att den ska kunna fungera för beredningen av exempelvis surströmming. En sund storleksstruktur av sill är viktigt för beståndens fortlevnad men också för att fisket ska kunna förse beredningsindustrin med råvara. Det behövs kraftfulla åtgärder för att vända den negativa utvecklingen. Genom att minska fångstkvoterna för bestånden i sin helhet kan biomassan av stora individer öka – det är den säkraste åtgärden för att få tillbaka en sund storleksstruktur.

Data om fiskens ålder- och storleksstruktur behöver komma med i Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rådgivning och det behövs en generell minskning av fångstkvoterna för sill och skarpsillsbestånden.

En utflyttning av trålgränsen utmed hela ostkusten och införandet av områdesskydd är viktiga åtgärder för att främja livskraftiga fiskbestånd i Östersjön. Dessutom bör fiskefria områden etableras i anslutning till viktiga lekområden.

Alla fiskefartyg över 12 meter får ej fiska inom 12 sjömil från kusten. Området innanför 12 sjömil ska reserveras för småskaligt fiske med passiva redskap.

Av all fisk och sjömat som konsumeras i Sverige  är 74% importerat – och huvuddelen av det vi äter är odlad lax, vildfångad torsk, sill och räkor. Samtidigt går huvuddelen, eller närmare 90%, av den svenska landade sillen och strömmingen från Östersjön till foder för fisk och andra djur. Under 2021 gick 130 000 ton fiskråvara förlorad från svensk livsmedelskedja – det utgör Sveriges största outnyttjade livsmedelsråvara. Om fisken gick direkt till humankonsumtion i stället för till foder skulle råvaran kunna täcka 9,2% respektive 5,8% av det dagliga nationella energibehovet av protein och fett. Genom att använda en större del av den landade fisken för humankonsumtion går det alltså att förbättra Sveriges självförsörjandegrad och minska sårbarheten i livsmedelssystemet.

Etablera ett mål om att öka andelen fisk som säljs för humankonsumtion med minst 20 % inom 3 år.

Ur klimat och miljöhänseende är fisk ett ypperligt livsmedel – om det fiskas ur bestånd som är hållbara. Det är ett nyttigt livsmedel som innehåller fetter, vitaminer och mineraler – ämnen som är viktiga för människan under hela sin livstid. Sill från Östersjön innehåller dock oönskade ämnen som dioxin och PCB. Nackdelarna eller riskerna med intaget av sill behöver vägas mot fördelarna i form av hälsonyttan som fisken ger människan. En vetenskaplig studie visar att för personer över 45 år överväger hälsofördelarna tydligt hälsoriskerna vid konsumtion av sill. Det finns också tydliga skillnader mellan koncentrationer av miljögifter i olika bestånd. Generellt innehåller den mer långsamväxande sillen i norr mer gifter än i söder.

Mot bakgrund av att fisk är ett nyttigt livsmedel, att halterna av dioxin skiljer sig mellan bestånd, och att det är önskvärt att vår självförsörjandegrad ökar ges Livsmedelsverkets ett uppdrag att revidera kostråden så att de beaktar olika sillpopulationer i Östersjön och tydliggör att det är barn, ungdomar och fertila kvinnor som ska begränsa sin konsumtion, inte hela befolkningen.

Genom att skapa nya typer av fiskprodukter baserade på fiskråvara från Östersjön kan nya marknader och arbetstillfällen skapas. Det finns tekniker för att rena fisken från miljögifter vilket kan göra fisk med högre halter av miljögifter till fiskråvara tjänlig för livsmedelsproduktion.

En mer diversifierad marknad med svensk fiskråvara kan leda till att fisk som i dag anses vara av för liten storlek, eller på annat sätt oattraktiv för livsmedelsproduktion, kan gå direkt till livsmedelsproduktion i stället för till foder.

Sedan 2009, då överlåtbara fiskerättigheter infördes, har andelen fisk som går till humankonsumtion minskat. Industritrålare som fiskar största andelen fisk i Östersjön tar upp så pass mycket fisk i sina tankar att den blir mosad och av för dålig kvalitet för att direkt kunna gå till humankonsumtion. Antalet båtar i ”mellansegmentet”, d.v.s. båtar som är 12 – 45 meter långa, har minskat efter 2009, samtidigt som antalet båtar som är över 45 meter har ökat. Mellansegmentet är viktigt för den beredningsindustri som finns idag eftersom båtarna fungerar väl i befintliga hamnar och deras kapacitet matchar de beredningsföretag som bereder sill och skarpsill för livsmedelsproduktion. Överlåtbara fiskerätter har uppenbarligen drivit utvecklingen mot stora industritrålare som fiskar för foder.

Det pelagiska systemets utformning behöver ändras för att bättre koppla till fiskberedningsföretagens råvarubehov om svenskfångad fisk i större utsträckning ska kunna beredas till livsmedel i Sverige.

Vid tilldelningen av fiskekvoter måste målen i livsmedelsstrategin få genomslag – synen på fisk som en viktig del av livsmedelsförsörjningen skulle innebära att tilldelningen skulle behöva göras på annat sätt. Olika typer av styrmedel, såväl lagändringar och ekonomiska incitament skulle kunna användas för att åstadkomma en fiskeflotta som fiskar för humankonsumtion och landar fisken i Sverige. Det skulle bidra till en större självförsörjandegrad och öka arbetstillfällena i Sverige.

En oberoende utredning tillsätts för att se över effekterna av tilldelningen av fiskekvoter (ITQ) samt vilka andra förvaltningsformer som skulle kunna tillämpas som bättre passar dagens beståndsutveckling.

Vattenbruket har stor potential att bidra till livsmedelsstrategin och Sveriges livsmedelsberedskap. Dagens svenska vattenbruk har ett relativt smalt fokus då huvuddelen av den fisk som odlas är lax och öring eller söt- och varmvattenfiskar som exempelvis abborre eller gös. Idag saknas kunskap och erfarenhet av landbaserad odling av svenska kallvattenarter som torsk, plattfisk eller sill. Odling av dessa arter har potential att bidra till flera mål.

Det är hög tid för ett ökat fokus på svenska fiskets möjligheter. Sverige borde kunna göra som Finland – satsa på att den fisk vi fångar blir till mat för människor, inte pellets för mink och höns.